torsdag 11 februari 2016

Scones, ensamtid och Jesús kommer tillbaka

Det var skönt att få hem Jesús efter all sjukhusvistelse och begravning.
Men han var inte sig själv. Det kunde man vänta sig förstås, men ändå...
Det visade sig att han hade fått en rent fysisk reaktion. Det blir väl så om man sover max fyra timmar per dygn, ibland inte alls, i en och en halv veckas tid, och är på helspänn alla vakna timmar.
Jesús var helt slut. Skakade i benen, var yr, hade huvudvärk och var totalt orkeslös. Orkade inte mycket mer än att sitta stilla eller ligga ner. Men det tog ett par dagar innan han berättade varför han inte gjorde något.
Under tiden kändes det allt mer hopplöst och jag undrade hur länge det skulle gå utan hjälp. Det blev ännu en natt med städ och disk till klockan fem på morgonen. Jag var återigen själv med Disa, trots att J var hemma.
I måndags fick J fortsatt sjukskrivning samt en medicinsk förklaring på vad som var fel med honom och samma dag började det vända. Det har blivit bättre och bättre och i morgon ska han börja jobba igen.

I går hände något helt oväntat och alldeles fantastiskt. Genom tillfälligheter. Ett jobb som flyttades, en träff som blev inställd, en reservplan som inte gick, och plötsligt insåg jag att jag var ensam hemma utan något att göra. Jag skulle säkert vara ensam en och en halv timme innan Jesús kom tillbaka med Disa.
Vad skulle jag göra med tiden??
Se på film och äta choklad? Diska? Fixa middag? Leta efter mycket viktigt papper? Sticka och lyssna på radio? Baka sockerkaka? Vika tvätt? Skicka mejl? Förbereda nästa dags jobb? Bråttom bråttom, måste bestämma mig, klockan tickade på, mitt velande gick ut över min ensamma tid, jag förlorade den...
Jag blev så stressad av alla alternativ att hjärtat tycktes slå fortare.
Jag valde alternativet som absolut inte går att göra när Disa är hemma, och som Jesús inte kan göra istället.
Se på film!
Jag skyndade ner till kinesbutiken för att köpa chips, choklad och läsk, handlade bananer och avokado i fruktaffären på vägen, upp igen, letaletaleta efter serien jag ville se, jag har en god vän som förser mig med bra tv-serier och jag var så tacksam i denna stund!
En och en halv timme, två avsnitt, fick jag medan det mörknade ute. Helt ensam med en fängslande, rolig serie.
Jag var så glad efteråt att jag kände mig lite hög.
Det kändes som den bästa en och en halv timmen det här året.

Sedan började jag baka scones. Då kom min efterlängtade unge och Jesús hem.
Det var så mysigt att äta nybakade, varma scones med sylt och smör och pålägg och grönsaker, så svenskt att äta paprika, tomat och gurka på smörgåsen, man gör inte så här. Jesús var tvungen att fråga var grönsakerna skulle vara.
Men efter stunden i köket med Disa och därefter ätningen var jag helt slut igen. Finns inget som är så mentalt tröttande som att ha Disa i köket och sedan få henne att äta, samtidigt som man själv ska få i sig något.
Kommer inte på något annat just nu.
En bra onsdag i alla fall!

fredag 5 februari 2016

Spansk begravning, och en mycket ledsen Disa

I tisdags var det över.
Familjen samlades på sjukhuset. Ja, de flesta var ändå där hela tiden.
På onsdagen var vi, samt svärmor, på tanatoriet. Ett tanatorium är en byggnad dit den döda förs i kista, och där tar de närmast sörjande emot vänner och släktingarfram till kremeringen. Varje familj får tillgång till ett rum med ett par soffor, lite drycker och fikabröd samt kistan, stängd eller öppen beroende på familjens önskan, bakom en glasvägg. Sedan kommer alla vänner och släktingar dit för att tillbringa dagen med de närmast sörjande.
När någon dör här går en telefonkedja igång. Varje avlägsen bekant, verkar det som, informeras om den som avlidit, och folk ringer och skickar meddelanden och kommer till tanatoriet för att hålla sällskap.
Jesús hade fasat för det här. Han har isolerat sig helt under den här tiden och inte velat prata med någon. Han hade inte alls någon lust att behöva träffa folk, men nu är det så det går till i Spanien. Han råkade dessutom vara den första i familjen på plats och fick börja ta emot släktingar ensam. Efter ett par timmar var han så trött på alla frågor från grannar föräldrarnas bekanta om vad som hänt, om hon led mycket och så vidare, att han stack därifrån och satt i en park med en vän istället, och dit kom också hans besökare för att träffa honom.
Jag tror att han uppskattade alla egna besök, de egna vännerna och kollegorna som var hänsynsfulla och inte frågade efter detaljer och beklagade.
På eftermiddagen hölls en mycket opersonlig gudstjänst, och några timmar senare kördes kistan för kremering. Innan den fördes in i ugnen täcktes den av för att de närmaste skulle se att det var rätt person.
Dagen efter hämtades urnan med aska och sattes i det lilla skåpet på kyrkogården. Här grävs de döda inte ner.

Vad jag kommer att minnas mest från dagen på tanatoriet är Disa.
Tyvärr.
Hur mycket jag än har försökt kunde det inte undvikas att Disa skulle påverkas av allt som hänt.
Jag har försökt hålla ihop allt så att Jesús har kunnat koncentrera sig på det enda; att vara hos sin mamma på sjukhuset. Han har bara kommit hem för att sova, ibland inte ens det.
Det är svårt att göra allt själv med ett litet barn. Laga mat till oss, diska, hitta barnvakt... Medan Disa är vaken går det inte att göra något. Jag har varit ute och gått med vagnen i timmar, desperat, för att få henne att somna, hon har missat måltider eftersom hon somnat vid fel tidpunkt, men då har ajg kunnat laga mat under tiden. En natt diskade och städade jag till klockan fem på morgonen, för det fanns ingen annan tid på dygnet, och det var akut.
Jag har varit stressad och orolig och ledsen och det har ibland gått ut över Disa. Denna snälla, snälla unge, som nyss fyllde ett och ett halvt år och som hade namnsdag i onsdags. Blivit blixtarg och vrålat åt henne för att hon har fått bajs på fingrarna vid blöjbytet eller lagt jord från blomkrukan på golvet och sådana struntsaker. Eller när hon hängt i mina ben och skrikit för att jag inte har tagit upp henne i famnen eftersom jag inte kunnat medan jag fixat frukost åt henne, och hon och till slut bitit mig i benet av ilska. Vid fyra-femtiden varje eftermiddag har jag varit så stressad för att få henne i ordning och lämna henne hos någon så att jag kunde åka till sjukhuset för någon eller ett par timmar, att när jag äntligen kommit iväg har jag sprungit till bussen.
Disa har lämnats hos olika personer varje dag. hon är inte van att bli bortlämnad och tycker inte om det. Har gråtit, gått och letat efter mig, frågat efter mig.

Sista lämningen var i onsdags för att jag skulle kunna vara med på tantoriet. Disa skulle få vara hemma hos Lidia som bor i närheten. Lidia är en av Disas favoriter, men det har väl blivit för många lämningar. Sent på eftermiddagen ringde jag för att höra om de var i närheten, vi skulle fika i med Jesús vänner som kommit, och komma ifrån tanatoriet en stund, kanske ville de titta förbi?
Och Lidia kom med Disa i famnen, och jag har aldrig sett Disa så ledsen förut. Någon sa att hon verkade nyvaken. Hon hade vaknat en halvtimme tidigare, men det där var inte ett nyvaket ansikte. Det var ett mycket, mycket ledset ansikte. Hon blev inte ens glad att se oss. Det var resignation och hopplöshet och sorgsenhet, som att det inte spelade någon roll, för vi lämnar bara bort henne ändå.
Helt tyst var hon också, hon som pratar så mycket annars. Vatten ville hon inte ha, ingen drickchoklad från min kopp, inget kex. Bara ner på golvet och gå ut.
Hon var med oss på baren, sedan fick hon följa med till tanatoriet. Jesús gick in och berättade för sin pappa att Disa var där, och han kom genast ut för att träffa henne, de har inte setts sedan innan sjukhusvistelsen, och han tog henne tyst i famnen, sa inte ett ord, bara höll henne, och efter en stund började Disa prata med honom. Hon berättade på sitt sätt och visade sin farfar olika saker som hon såg, och blev mer sig själv. Efter en stund lekte hon lite i trappan med mig och Lidia, och jag bestämde att nu är det slut på den här tanatoriehistorien, jag lämnar inte Disa en gång till, jag följer inte med till kremeringen och väntar där borta i flera timmar. Det är slut på den här förfärliga perioden nu. Så jag åkte hem med Disa. Vi köpte äppeljuice och  pommes frites med sås på kebabstället mitt emot och Disa åt och åt, hon äter så lite när hon är borta och behövde väl ta igen, jag har ändå försökt att pricka lämningarna så att jag har varit med henne vid de större måltiderna, och hon åt två tredjedelar av den stora portionen med pommes frites och kladdade ner soffa och fjärrkontroll och mobil och leksaker, men det spelade ingen roll, hon blev allt mer bli sig själv igen.
Min fina, oskyldiga unge. Det har inte gått bra det, här, men jag har inte kunnat göra det bättre tyvärr. Jag ska lappa ihop så gott jag kan.

lördag 30 januari 2016

Spansk sjukhusvistelse

En spansk sjukhusvistelse bygger på anhöriga. Det är den inlagdas anhöriga som matar, ger vatten, byter lakan, hjälper till toaletten, pratar med sjukvårdspersonal och så vidare.
Dessutom lämnar man inte en sjuk familjemedlem ensam. Till och med vid vanliga läkarbesök brukar en anhörig, ibland två, följa med.
Det här med besökstider är alltså inte särskilt strikt. Det skulle ju inte gå. På det här sjukhuset får nya besökare inte gå upp till avdelningarna efter klockan 20 på kvällen, men det sköts si och så, och alla som redan är uppe stannar så länge de vill.
Jesús mamma är inte ensam en sekund. Vill det inte heller. De turas om att halvsova i fåtöljen på natten, och under dagen är minst två familjemedlemmar där och hjälper till. på kvällen när det blir för många går ett par ut och vilar huvudet lite.
Jesús bror, trollkarlen, pratar med mamman med en sådan mjuk röst att jag tänker, hoppas någon pratar med mig så när jag är i samma situation.

Den här veckan har inrättats rutiner i besökandet och hjälpandet. Även här hemma har vi nya rutiner. Gällande inställda jobb, vem som kan ta Disa, när (om) äta någon mat, när åka till sjukhuset (jag, J är där hela tiden) rapportera till Jesús vänner, själv pratar han inte med någon.
Han är lite lugnare efter att, bara halvt lagligt, ordnat så att han slipper jobba nästa vecka. Han har bara rätt till fem dagars ledighet för vård av anhörig.

Så fort allt ändras. Det känns som om det var längesedan som vi skrattade åt Pollito Pio vid middagen med Disa, eller som Jesús skrev fåniga lappar som han lämnade på morgonen när han åkte till jobbet, eller som vi veckohandlade och planerade mat. Han sa något sådant vid middagen. Tyckte att det kändes som det gått ett år sedan de förberedde nästa dags konsert, inte bara en vecka.
Jag har helt tappat kollen på veckodagarna, och Jesús som alltid ger Disa en morgonnappflaska kom på sig själv, när hon ätit hälften, att han hade glömt att skaka om mjölkpulvret i vattnet.

Sorgen.

Lungfibros. Kan inte tänka mig något grymmare än den sjukdomens slutstadie. Långsam kvävning.

onsdag 27 januari 2016

Tufft just nu

Tack för alla kommentarer på förra inlägget.
Jag kommer inte att svara på dem än, förmodligen inte blogga mycket heller de närmsta dagarna.
Jesús mamma är mycket sjuk och ligger på sjukhus. Jesús är där hela tiden, han kommer bara hem och sover och är ledsen.
Jag har varit helt själv med Disa de här dagarna, men i går när jag närmade mig gränsen för vad som går ordnade jag så att jag kan få hjälp med henne medan jag jobbar några eftermiddagar, och så att jag kan komma ikapp med disk, matlagning och sådant som måste göras.
Stackars Disa lär också märka av situationen, vi har inte så mycket tålamod just nu.
Jag var på sjukhuset i söndags och ska åka i dag igen. Barn får inte komma in, så jag ska byta med någon av de andra, som får vara med Disa ute under tiden.
En tuff period just nu.

måndag 25 januari 2016

Bästa mamman? Struntprat.

"Du är den bästa mamman till ditt barn!"
Jag har läst den meningen många gånger på olika ställen. Det verkar vara modernt att säga så.
Nu ska det kanske inte tolkas ordagrant, men jag tänker ändå, att vad är det för dumheter? Vem hittade på det?
Åtminstone i mitt fall tror jag inte alls att jag är den bästa mamman till mitt barn. Jag tror att Disa kunde ha fått en bättre mamma som fixar det här med maten mycket bättre än vad jag gör.
Om hon hade haft en annan mamma kanske hon skulle ha vägt mer, ätit mer, växt mer, haft bättre rutiner.
Det är några veckor kvar till nästa läkarbesök hos specialisten. Det gick inte så bra förra gången, Disa hade inte gått upp ett hekto på nästan fyra månader, inte heller växt, och jag undrar varenda dag vad som händer om det inte går bra den här gången heller.
Disa har varit lite krasslig ett tag. Jag smittade henne med en förkylning, hon fick feber och var ledsen och gnällig och het och trött och tappade matlusten. Och mitt i alltihop kändes det så skönt! Disa hade tappat matlusten på grund av sjukdom, det fanns en anledning till att hon inte åt! Det är normalt att inte vilja äta när man är sjuk! Det spelar ingen roll om jag trugar, lurar, läser, visar film, försöker med annan mat, för flickan är sjuk och har ingen matlust, det är normalt! Så jag slappnade av, försökte inte så mycket, tog det för vad det var. Det var som en liten mental vilopaus.
Samtidigt tänkte jag hela tiden, att det här är en vecka utan någon viktuppgång alls. Jag får nämna det för läkaren.


Jag har skrivit om det här tidigare.

söndag 24 januari 2016

Skaldjurssoppa och hopplösa läggningar

När vi träffade Bortugal-Åsa och hennes familj fick vi världens godaste skaldjurssoppa.
Efter att ha fått receptet och gjort den själva, bestämde vi oss för att bjuda hem vännerna på lördagssoppa.
De blev en förrätt bestående av sill med rödlök, potatis och ägg, soppan med skaldjur och fisk och  saffransalioli samt tjocka, varma vitlöksbröd till huvudrätt och så hemgjord chokladmousse till efterrätt.
Jesús stack tidigt, han skulle spela på kvällen. De andra åkte några timmar senare, ett par av dem skulle gå på spelningen.
När vi blev själva gick Disa och jag gick till mataffären för att handla några saker. Vi ägnade en lång stund av tillbakavägen åt att gå upp och ner för trappsteg till olika hus eftersom Disa gillar trappor.
Vi gick in i kinesbutiken, och medan jag betalade tog Disa affärsmannen i handen och gick ut med honom till ett litet trappsteg som hon ville gå upp och ned för. Mannen gick in i butiken efter en stund, och hur jag än lockade och försökte distrahera med månen så gick Disa tillbaka och ställde sig i ingången till affären. Mannen hade en kund, men jag såg hur han gav Disa något. En röd godisrem. Jag blev både glad och brydd. Så snällt, vad fint att du ger den till min flicka, tänkte jag, samtidigt som jag själv aldrig har gett Disa godis. Vi har inget sockerförbud. Sockerförbud är säkert bra, men det kan de som har barn som äter hålla på med. Men godis är, tja, är det inte lite tidigt, hon är ju bara ett och ett halvt år. Disa följde allvarligt med mig nu, höll mig i ena handen och godisremmen i den andra och bet på den. Jag funderade på hur jag skulle försvara det om jag mötte någon jag kände, samtidigt som jag undrade varför jag ville försvara att mitt barn åt på en godisrem.

Hon var så trött, så trött.
Jag hade oroat mig lite för läggningen. De har blivit ännu jobbigare. Det var längesedan nu men återigen måste man ibland hålla fast henne för att hon ska sova. Det spelar ingen roll hur trött Disa är, hon hatar att ligga ner och hatar att somna. Ibland finns det inte längre någon annan möjlighet än att faktiskt hålla fast henne för att hon ska ligga kvar tills hon slappnar av tillräckligt för att sova. Gråten, och skriken innan det, det skär i hjärtat.
Dagen innan hade varit riktigt jobbig. Vid tolv på natten var mitt tålamod helt slut efter alla Disas vredesutbrott som kom av trötthet, och en evighetslång läggning. Jesús kom hem efter repet med gruppen 20 minuter senare. och väckte Disa som precis halvsomnat. Jag orkade inte mer, lämnade rummet, stängde in mig i Fula Rummet för att få vara arg ifred.. Efter en stund gav Jesús upp att försöka söva Disa och tog med henne till vardagsrummet, han får henne ibland att somna genom att titta på film tillsammans. Kvart i två gick jag ut och hörde små fotsteg bakom dörren till vardagsrummet. Disa sov inte, det gjorde däremot Jesús. Disa lekte med den stora krukväxten i hörnet, hade lagt upp flera stora jordhögar på golvet, tröjan var svart av jord, liksom ansiktet.

Nu somnade hon redan halv elva. Det är så sällsynt så det är svårt att beskriva förvåningen ohc glädjen efter det.
Jag diskade, la kycklingfiléer i en burk med citronvatten och mortlad vitlök att göra filetes empanados av nästa dag, åt upp chokladmoussen och satte mig i soffan för att sticka pärlmuddar och lyssna på svensk radio.
Härlig lördagskväll.



fredag 22 januari 2016

Recept: Empanada med pisto

Dagens husmorstips: deg på rulle!

Ända sedan jag åt min första empanada har jag varit biten. Vem gillar inte empanada? Gott, och perfekt att ta med på picknick, eller att ha som en enkel lunch tillsammans med en grönsallad.
Jag har varit så imponerad av folk som gjort sina egna empanadas, ända tills jag själv lärde mig.
Man köper degen på rulle. "Masa de hojaldre", ungefär osötad wienerbrödsdeg, finsn i de flesta livsmedelsaffärer.
Det verkar som om jag är det sista av alla svenskar i Spanien som lärt mig det här, men om det mot förmodan finns någon därute som ännu inte har gjort empanadas, här kommer receptet:

Köp en rulle deg. (Eller gör egen.)
Lägg ut den på en plåt med bakplåtspapper och picka små hål med en gaffel.
Lägg fyllning på halva degen, vik ihop och kläm ihop kanterna.

Favoritfyllning: ett par burkar tonfisk blandat med pisto och kryddor, som svartpeppar, vild oregano och timjan.
Ofta har jag en burk färdig pisto, då är det ju supersnabb mat (varning: piston från El Día är lite sur), men godast är förstås att ha hemgjord pisto. Så här kommer ett bra recept:

1 röd paprika
1 lök
2-3 vitlöksklyftor
2 squash
3 tomater
1 aubergine
eventuellt morot och potatis

Hacka paprikan och stek den mjuk i olivolja. Lägg sedan i hackad lök i pannan och stek mjuk. Lägg därefter i finhackad eller pressad vitlök samt övriga grönsaker. Tomaten ska skalas och därefter hackas. Tillsätt en tesked socker. Höj temperaturen lite, låt koka under lock tills allt vatten kokat bort och bara olivolja bubblar. Smaka av med salt.



torsdag 21 januari 2016

Sverigeresan



På våren blir jag alltid så ressugen. Nu har det börjat tidigare än vanligt. Kanske för att vi nyss var på en sådan fin kortresa till Portugal?
I tankarna är jag i Grekland, Tyskland, Malaysia, Mexiko, Argentina, Norge, Norra Spanien, Frankrike, England...
Förra året åkte vi både till Portugal och till Rom, men den bästa resan var såklart hem till Sverige.
Låt oss minnas tillbaka lite, i denna kalla, triista vintermånad: Hela augusti månad var vi i Sverige och det var en sådan fin resa att vi pratar om det ofta.
Vi bodde billigt i en släktings gäststuga på landsbygden nära min hemstad. Den finaste och mest trivsamma gäststuga man kan tänka sig, dessutom med ett stort, nybyggt kök.




När vi kom regnade det, men det hade eldats och värmts i vedspisen, och i stugan fanns blom- och lövarrangemang i vaser, en godispåse, frukost till nästa dag och en burk oliver (som vi nu i efterhand inte är säkra på att de var till oss, men hoppas det eftersom de... inte längre finns kvar). Resan dit hade varit jobbig, det blir lätt så när man reser med en liten, men där... det var så värt det.
Vi gick ut i skogen i pyjamas morgonen efter ankomsten. Det kom en regnskur, men vi hann ta skydd. Sedan åkte vi och handlade all efterlängtad favoritmat. Gud, så roligt det är att gå in i en svensk mataffär!




Vi hade hoppats på en regnig månad, vi hade varit utan regn sedan april, men solen sken och sken och sken. Vilket också var fint förstås.
Dagarna flöt på. Jesús gick i skogen och letade svamp...




... jag plockade blåbär tillsammans med ettåringen,
Disa fick äntligen krypa utomhus i gräs...




... och leka med sand och stenar och vatten, som det ska vara.




Hon åt bär...






...firade ettårsdagen för andra gången...




... fick varje dag nyplockade bär av sin släkting.




Vi lagade svensk mat hemma, och åt ibland ute.




Vi hade tillgång till bil, vilket var toppen. Vi använde den mest till att åka in till stan, där vi gick på biblioteket, uträttade ärenden och handlade. Åkte på gator som det var längesedan jag åkte på, eftersom jag inte visste att jag inte skulle kunna åka där mer.
Åt svensk pizza på pizzeria, och gjorde misstaget att beställa en sallad att dela på innan maten. Man gör inte så i Sverige.




Vi åkte till stranden och badade.






Jag träffade vänner och var med på after work fast jag inte jobbar kvar.




Vi tog tåget till Göteborg en dag.
Gjorde en liten utflykt runt Hornborgasjön...




... hade picknick vid badsjö, gick bland klosterruinerna medan en konsert pågick i Varnhems klosterkyrka.
Tog en liten kvällsrunda på Kinnekulle.
Åkte till Läckö, åt rökt sik och såg det nya Victorirahuset - så fint!




Disa somnade tidigt, och vi satt bara och njöt, varenda kväll i varsin fåtölj med en hög med böcker bredvid, ibland en film.




Trots att vi var i Sverige så länge hann vi inte göra allt vi tänkt, inte träffa alla som vi skulle träffat. Lätt hänt att skjuta på saker då kanske.
Men det var en drömmånad.






onsdag 20 januari 2016

Feber och sömnlöshet

Föregående natt med febrig dotter och många uppvaknanden gjorde att vi redan var väldigt trötta vid nästa kvälls läggning. Hon somnade med Jesús vid ettiden. Jag stannade uppe med diskberget, och just som det var färdigt och golvet tvättat, vid tre, ropade Jesús från sovrummet, Disa hade varit vaken en bra stund och han fick henne inte att sova.
Den lilla sjuklingen, och hennes föräldrar, var vakna till halv sex på morgonen.

Vi har haft en sådan tur med Disa, som nästan aldrig blir dålig. Hon har varit litegrann förkyld fyra gånger, en gång med halsont och feber, annars ingenting under de här 18 månaderna. Jag framhärdar gärna att det förmodligen är vikingablodet i henne, att hon inte är som de klena spanjorerna som ständigt blir sjuka, att det är för att hon får vara ute trots att det är dimma/regn/blåst/dagg i gräset/valfritt annat väderfenomen, och inte hålls inne som de spanska barnen. Egentligen är det nog bara tur.
Under de här sjukdagarna har jag upptäckt att vi har en filmkanal, så Disa och jag har sett en del film.

Andra saker som hänt:
Jag har pusslat för att byta jobbdagar.
Fått en väldigt glad nyhet; en vän som studerat svenska har fått jobbkontrakt i Sverige. Tråkigt att hen flyttar härifrån bara.
Jag och J är inte överens om Disa ska till doktorn eller inte. Här i Spanien tar man barnen (och vuxna) till läkaren vid minsta hosta eller feber. Jag skulle kunna skriva långt om detta, men är rädd att Disa ska vakna när som helst. Jag blir bara så trött.
Disas ord! Just nu när hon är krasslig är det "mamma" hela tiden, och jag älskar det, men hon har så många egna ord också. Häromnatten när hon inte kunde sova sa hon plötsligt Mamma! Sluovlote! och tittade uppfordrande på mig. Jag svarade något allmänt, och det var fel svar. Mamma! Sluovlote! upprepade hon, och ännu en gång när jag fortfarande inte förstod vad hon sa. Frustrerande för oss båda. Men jag tyckte det var så fint så jag skrev upp det i närmsta papper jag hade till hands, vilket var Pixiboken om hundvalpen Kurre som försvann, och det såg Disa och vill nu gärna själv rita i boken.
För att få Disa att äta kör vi en del med youtubeklipp, och just nu är favoriten (Jesús och min) Pollito Pío. Jag kan inte förklara varför. jag ryckte till förskräckt när jag hörde den första gången, men den... satte sig. Vi har sett den många gånger, omöjlig att sjungna med i, men, tja, kul på något sätt, och igår letade Jesús efter varianter. Ville höra sången på italienska men det blev en Hallowenversion (som Disa inte tyckte var kul) och en rolig med premiärminister Rajoy som vi kollade medan vi matade Disa med pannkaka, fast den kanske bara är rolig om man bor här, och kan det vanliga versionen till leda.

Ett tips: se de här fantastiskt vackra bilderna på ammande kvinnor, av Ivette Ivens.




Säg att jag hör i syne. Att det inte regnar på riktigt, med den nyss torra tvätten hängandes ute...

(Jo, det är sant. Det rengar. Jag ville inte titta ut genom fönstret och se eländet så jag kollade väderprognosen på nätet istället. 95 procents risk för regn mellan midnatt och 06.)


Nä.
Gonatt.
Berätta något om er vecka!

lördag 16 januari 2016

Böcker från bloggare

I går kom ett sådant roligt paket hem till mig! Ett bokpaket - bästa sortens paket!
Bloggaren Backstage i mammalivet, mamma till svensk-spanskt barn, har varit i Spanien på semester under julen och erbjöd sig att skicka svenska böcker som hon hade i huset där de brukar bo.
Nu har de alltså kommit, och i paketet låg dessutom en massa Pixiböcker till Disa. Så himla roligt!



ny gadget

ny gadget