onsdag 23 juli 2014

Den lilla resan före den stora dagen



Tre dagar på kusten, och åh, så skönt!
I söndags var Jesús föräldrar och hans systers familj där, på måndagen blev vi själva.
Vi åkte till Portugal för att äta lunch.






Sista lunchen i Portugal, och sista Portugalbesöket, utan barn.
Vi åkte inte långt, bara till favoritrestaurangen O Infante i Altura, alldeles nära gränsen.
Den är fantastiskt bra.
- Det kommer att bli som vanligt, jag läser igenom hela menyn men tar det vanliga, sa jag.
- Jag också.




Och så blev det. En bacalao a Bras till mig, en ugnstekt bacalao (torsk) till Jesús.
Och herregud så gott det var! Precis perfekt! Problemet är att man får så förbaskat stora portioner i Portugal. Jag hade inte ens ätit hälften förrän jag var mätt och funderade på om man kunde få med sig resterna i en låda. Det var alldeles, alldeles för gott för att lämna. Så jag åt och åt. Och åt. Vi var helt tysta båda två. Otroligt nog lyckades vi äta upp, tillsammans, hela min rätt utom en liten bit, men då var jag så mätt att jag inte kunde dra efter andan ordentligt. Jesús tvingades lämna all potatis och alla grönsaker på sin tallrik. Då hade vi också delat på en skål god grönsakssoppa innan, och ätit av det goda som alltid ställs fram till förrätt; varmt, gott bröd, en hel liten färskost, oliver, smör och ansjovispastej.




Innan vi åkte tillbaka till lägenheten stannande vi till vid ett poortugisiskt snabbköp och köpte kul choklad och spännande drycker.


Tisdagen var bara vila.
Jag satt på balkongen med en bok bredvid mig, tittade på barrträdet och njöt av doften av det och den svalkande vinden. Men läste nästan ingenting, tänkte mest på det som är på väg att hända.
Barnet.
Fick tallrikar med vattenmelon och persika av J.




På kvällen åt vi friterade puntillitas (minibläckfsik), olika sorters friterad fisk och tortillitas de camarones.
Perfekt avslutning på denna lilla miniresa den här konstiga veckan.
Sedan åket vi tillbaka till heta Sevilla, där temperaturen återigen har stigit.


tisdag 22 juli 2014

Ingen bio på grund av trappan

Så irriterande.
Det går en svensk film på bio; Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Jag tror inte att jag hade sett den om jag varit i Sverige, men här är det ju sälllsynt med svenska filmer, så jag ville se den bara för att höra språket, ni vet.
Avenida 5 cines kan man det, Sevillabion med odubbade filmer.

Problemet är att det inte finns hiss på den bion.
Och jag kan inte ta mig upp för trappan med det onda gravidbenet.
Det retar mig.

måndag 21 juli 2014

Sista dagarna utan barn

Redan i julas började vi.
- Det här är, om allt går bra, sista julen som vi firar ensamma, utan barn.
Sedan blev det sista trettondagsafton, sista påsken, sista det-ena-med-det-andra tilsl vi kom fram till sista hela veckan själva.
Sista helgen.
Sista söndagen.
Sista lilla minisemestern utan barn på väldigt länge, förmodligen. Det är visserligen bara ett par dagar vid kusten, men ändå.
Det här är veckan då vi får träffa vårt barn, om allt går bra.

söndag 20 juli 2014

Kusten

Vi åker till kusten i ett par dagar. Det blev inget med det förra veckan på grund av (ännu ett) problem med bilen.
J:s mamma tycker att det är en dålig idé eftersom jag nästan är i vecka 38 och hon tror att vattnet kommer att gå medan vi är där och att vi fastnar i en bilkö samtidigt.
(Det där med bilkö är inte otänkbart, på sommaren åker varenda Sevillabo som har möjlighet till kusten, det gäller att åka rätt tid på dygnet.)
Tyvärr har hennes oro smittat av sig lite på Jesús.

Att jag skulle behöva åka till sjukhuset i Huelva istället för Sevilla är det minsta som bekymrar mig. Jag håller på att dö av tristess. Instängd i Spanien sedan december. Instängd i storstan i månader. Instängd i lägenheten i veckor. Hetta, hetta, hetta.
Låt mig komma härifrån ett par dagar bara.

Besök på förlossningen

Eftersom barnmorskan är ganska opsykologisk gav ett par av er rådet att hälsa på på sjukhuset i förväg.
Vi gjorde så.
Jag ringde den svenska gynekologen som jag fick nummer av under ett besök där, och vi fick komma på lördagen när hon jobbade.
Så himla bra.
Efter en timmes rundvandring och prat känns allt lugnare.

Vi fick veta precis hur allt ska gå till.
Först måste jag in på högriskmottagningen för att kolla barnets hjärtljud och eventuella värkar under en 40 minuter, sedan få kanyl i armen (hu!) och första tabletten för att starta förlossningen.
Där får Jesús inte vara med.
Därefter får vi båda ett rum där vi ska vara medan vi väntar på värkarna. Om ingenting händer på fyra-fem timmar får jag en ny tablett. och ytterligare en fyra timmar senare om inget händer.
Sedan lämnas jag ifred för en vilodag, innan nya försök gör på lördagen. Senast på söndagen kommer barnet ut, och om det dröjer så länge blir det kejsarsnitt.
Med lite tur går det snabbt, men troligare, eftersom det är första barnet, är att det tar tid så vi ska ta med böcker, musik och grejer.
Om jag vill ha sällskap när Jesús sticker iväg och äter kan vi be någon komma, det får bara inte vara mer än en person med mig där.

När värkarna blir outhärdliga körs jag iväg genom den läskiga korridoren och får epidural, där får J inte heller vara med. Sedan tillbaka till rummet.
När det är dags för krystvärkar körs jag iväg igen till det otäckaste rummet som liknar en operationssal, med en hög stol som ser ut som en gynstol (förlossningssäng kallas det väl, men det är sannerligen inte en säng), med en papperskorg under (jo vi hade tid att lägga märke till detaljer). Där ska barnet födas. Där får J vara med, så länge allt flyter på och ingen sugklocka eller andra instrument användas, eller om det blir läge för kejsarsnitt, då får han också vänta utanför.

Sedan blir det så kallat uppvakningsrum ett par timmar, och därefter rummet i en annan korridor där vi får stanna i två tre dagar innan vi får åka hem igen.

På torsdag är det dags...



lördag 19 juli 2014

Lördag

Sitter och ler av alla namnkommentarer efter förra inlägget.
Ska snart svara på dem.
Nu blir det svensk frukost. Kalles kaviar och ägg på rostat bröd. Tänk att det skulle krävas flytt till Spanien och en graviditet innan jag började gilla Kalles kaviar. Tack Ikea.

Efter frukosten sak vi på studiebesök på sjukhuset. Jag har visst nämnt tidigare att det jobbar en svensk gynekolog där. Hon har jour i dag och ska visa runt lite. Hon verkar vara en lugn person.
När vi ändå är där ska vi kanske ta och köpa baklava, goda, arabiska bakverk. Det säljs en massa sådana nu tack vare ramadan, och i området kring vårt sjukhus finns skojiga småbutiker med bland annat arabiska matvaror.

Temperaturen har äntligen sjunkit.
Den senaste veckan har vi mest varit inne med luftkonditionering och fördragna persienner för att hålla hettan ute, men på nätterna har det ändå varit nästan 30 grader både inne och ute. Genom de öppna fönstren har bara varmluft blåst in. Men i går vände det, vinden svalkade lite och temperaturen sjönk. Så skönt.

fredag 18 juli 2014

Namnförslag

En vanlig fråga vi får är om vi har bestämt namn till barnet.
Bestämt och bestämt, nja, men vi har ett par namn som vi gillar.
Men du milde, vad svårt det är att komma överens! Namn är så viktigt. Vilket ansvar - vi ska bestämma den här nya människans namn!
Redan i vecka åtta undrade en av J:s släktingar om vi tänkte ge barnet namn efter oss. Alltså Annika om det blir en flicka, Jesús om det blir en pojke.
Den här traditionen med att ge barn namn efter föräldrarna tycker jag är så makalöst opraktiskt, det är en av de saker i den spanska kulturen som jag verkligen inte kan vänja mig vid.
Tänk bara när J:s mamma skulle ringa maken för att fråga om han skulle bli mycket sen till lunchen, och inte kunde komma på vilken Juan i mobilens telefonbok som var hennes man. Maken, sonen och sonsonen heter nämligen samma sak. Hon chansade på en av dem, vilken råkade vara hennes son.
Så nej. Det blir ingen Annika eller Jesús.

Jesús vill absolut inte att barnet ska få något katolskt namn. Han tycker inte om katolska kyrkan och skulle gå ur om det gick (det går inte). Och därmed går alla spanska namn bort.
Namnet måste gå att uttala på både svenska och spanska.
Namnet måste fungera på båda språken. Och här har vi då kontroverserna.
Jag har listat en massa fina namn, och nästan alla får tvärnej av Jesús, på grund av det sista kriteriet.
Ilse till exempel. Här i Sevilla uttalas L som r i många ord, vilket betyder att Ilse blir Irse - att gå iväg. Så det går inte.
Isa är mitt favoritnamn. Men omöjligt tycker J, för är finns inte Isa. Däremot Isabel, och kortformen för Isabel (som är mycket vanligare än att uttala hela namnet) är Isa, vilket betyder att varenda människa tar för givet att barnet heter Isabel och inte Isa.

Några andra namn som har fått nej av Jesús:

Ebba- b och v uttalas likadant här, vilket i princip betyder att Ebba blir Eva.
Ester - este på spanska, betyder den här
Asta - uttalas som hasta på spanska, betyder tills
Tyra - uttalas tira, vilket är imperativ av dra/kasta.
Tuva - återigen, b och v uttalas likadant, u uttalas o, tuva blir plötsligt instrumentt tuba.
Anja - uttalas Ancha, och det låter inte vackert

Pojknamn listar jag inte, jag kom på precis rätt namn redan i början och J var helt överens. Vi har lite reservförslag förstås, ifall namnet inte passar vår lilla unge. Om det är en pojke.

Det finns förresten en Hector i J:s släkt, ett namn som flera släktingar har varit starkt emot. Eftersom det uttalas eh´to på andalusiska, eh´to - esto, vilket betyder "det här". Ett jäkla namn på en unge, tycker en del.

Jesús då, har inte han några namnförslag? Inte många. Det han kommer med är svåruttalade, konstiga namn ur den grekiska mytologin framför allt, och till det säger jag nej. Hittills. Om han inte drar fram något namn som funkar.

torsdag 17 juli 2014

Plattfot

- Jesús! Jesús, ropade jag.
(Eller nej, inte riktigt, men det är för genant att skriva ut vad jag egentligen kallar honom.)
Han kom genast.
- Titta! Titta på min högerfot! Ser du?
Han såg.
Min högerfot var annorlunda. Den var platt!
Relativt platt i alla fall.
Precis som jag hade svårt att ta till mig att de jättetjocka, svullna fötterna är mina, hade jag svårt att ta till mig det här. Var det verkligen min fot? Är det så den brukar se ut? Vad långa tårna verkade!
Jag vet inte vad som hade hänt, men den foten var verkligen mycket plattare, och det hände på mindre än en dag.

Lustigt förresten, det var dagen efter att jag köpte badtofflor eftersom fötterna omöjligt fick plats i de vanliga, höga gravidskorna längre.


Suddigt självporträtt i vecka 37.

onsdag 16 juli 2014

Skillnad på svenskt och spanskt barnmorskebesök

Jag prenumererar på veckobrev från Vårdguiden. Om graviditeten, vecka för vecka.
Nu har jag fått brev för vecka 37. Där står bland annat:

"Vid detta besök brukar barnmorskan i samråd med dig och din eventuella partner skriva en sammanfattning av graviditeten samt skriva lite om era tankar inför förlossningen och amningen i journalen. Det är bra om din partner är med vid detta besök också så att ni båda har möjlighet att berätta om era känslor, förväntningar och eventuella önskemål. "

Och det är ju löjligt att jämföra Sverige med Spanien, inte för att Sverige skulle vara bättre än Spanien (bara annorlunda), den är suverän här, utan för att jag inte är i Sverige, jag bor inte i Sverige, jag ska inte föda i Sverige, jag borde inte läsa om förlossningar i Sverige.
Vad jag menar är att det som står beskrivet i ovanstående stycke inte skedde under förra veckans besök, det sista, hos barnmorskan.
Jag har ju skrivit lite om honom tidigare, bland annat här.
Besöken hos honom har allihop sett likadana ut: Han har tagit mitt blodtryck, vägt mig, lyssnat på barnets hjärta, tittat i gravidboken om någon läkare har antecknat något, antecknat, beställt blodprov samt skojat lite om Jesús har varit med.
Klart.
Tio minuter, max.
Här pratar vi inte om känslor, rädslor, smärtlindring, träning, övningar, förlossningsplaner, förlossning, oro, tankar och annat trams.


Jag kallar honom förresten för El Intútil.

tisdag 15 juli 2014

Hur köpa bebiskläder utan att veta könet?

Barndomskompis till Jesús:
- Vet ni inte könet på barnet? Tror du inte att det kommer att bli väldigt stressigt att köpa alla kläder första dagen, när barnet är nyfött?


Mer på temat finns här.

måndag 14 juli 2014

Vad då? Fotbolls-VM?

Ett rop utifrån hördes in till oss genom de öppna fönstren.
- Mål, konstaterade Jesús.
- Mål?
Jag fattade inte riktigt, vi har ingen fotbollsplan här i närheten.
Aha, det måste vara fotboll på tv.
- Är det någon viktig match, undrade jag utan att bry mig om svaret.
- ... Men det är ju VM-finalen?
- ???
-Visste du inte det?
- Näe... Vet du vilka som spelar?
- Ja, det är klart! Tyskland mot Argentina.
- Jaha... Hur vet du det?

Jag lever i min egen värld nu på slutet. Den handlar till viss del av bebistankar och bebisföreberedelser, men mest om smärta. Att röra sig, sitta och ligga med så lite smärta som möjligt, och helst göra någonting under tiden så att det inte ska bli så långtråkigt.
Rörelse ska vara bra mot musklerna i benet, men söndagen var jag nästan helt i stillhet för att ta igen förlorad sömn och försöka hålla nere svullnaden i fötterna lite.
På kvällen var jag så uttråkad att jag satte igång med att koka plommonmarmelad, vi hade fått en stor påse med finfina plommon.
Jesús, som avskyr sådana sysslor, fick vakna ur siestan och hjälpa till eftersom jag snart kom ihåg att jag inte kan stå upp så länge i taget. Fem burkar plommonmarmelad blev det, och jag tror att den blev riktigt bra!

I dag åker vi till kusten. Det är varmt i Sevilla.
Jag tar med en hög böcker, kanske kan jag äntligen komma igång ordentligt med Don Quijote.

ny gadget

ny gadget