fredag 19 december 2014

Den utländska mamman

Jag är inte dum på spanska, jag bor ju här, men spanskt läkarspråk? Där får jag problem.
Vi kom ut från sjukhuset, Disa och jag, och jag kan faktiskt inte säga vad läkaren sagt, efter upprepande frågor förstod jag det viktigaste. Men jag hade försäkrat mig om att allt står skriftligt i datorn så Disas doktor kan gå in och kolla.
- Jag är ledsen, men jag vet inte vad läkaren sa... Stackars Disa som har en utländsk mamma, viskade jag och pussade henne på huvudet.

Det gick en stund.
Ångrade mig.
Fördelarna med en utländsk mamma är många, många fler än nackdelarna. Lillan har två kulturer, två hemländer, två språk.
Björn Söder, partisektreterare i Sverigedemokraterna, utbildare i Sverigedemokraternas ideologiska grund samt andre vice talman skulle knappast hålla med om det jag säger om fördelarna. Han menar ju i den här intervjun att det inte går att tillhöra två nationer, och att det blir problem om många i Sverige tillhör två nationer.
Hur man än vänder och vrider på det uttalandet... Det är min unge han pratar om. (Söder - företrädare för ett parti som 13 procent av svenskarna röstade fram.) Och hon är inte välkommen till Sverige. Såvida hon inte raderar sin spanska kultur.

torsdag 18 december 2014

Djup insikt om strumpor

Jag måste ha hela sockar.
Jag kom på att i Sverige tar man av sig skorna inomhus. Jag måste ha nya sockar. Det är hål på alla par utom ett, det går inte.
Det är ju löjligt, varenda morgon har jag blivit arg och irriterad när jag rotat i strumplådan och inte hittat några hela. Varenda morgon i flera månaders tid.
Man kan ju tycka att jag borde ha köpt nya sockar för länge sedan...

Där i butiken, med ett gäng sockar i handen, kom jag på att Disa behöver fler varma sockar. Vi åkte upp till nästa våning.
Läste storlekar. Nyfödd, en månad, tre och en halv till fem...
Exakt i just den stunden, en vecka och en dag före hennes femmånadersdag, slog det mig att felet med Disas för små sockar, som vi köpte innan hon föddes, inte är att de har krympt i tvätten. Utan att Disas fötter har växt...


onsdag 17 december 2014

På stan tillsammans

Plötsligt hade vi båda två en ledig måndagskväll och stack till stan för att få saker gjorda. Inte mycket blev gjort, speciellt inte julkorten eftersom apparaten var sönder, så det var bara att konstatera att det blir nyårskort istället. Den här gången också.
Men det var så roligt att promenera där ihop, det är så sällan vi kan det numera. Sällan som vi är lediga samtidigt.
Vi beundrade den fina julbelysningen över avenyn, tittade på kommunhusets fula julkrubba, kom fram till julkrubbemarknaden för att försöka komma överens om en serie att samla på till Disa. Jag har min klar, Jesús också. Tyvärr är det inte samma.
- Det är för sevillanskt! Hur skulle du tänka om det var julkrubbevikingar?
Jag fattade argumentet.
Han tycker om en serie som han hade som barn. De är okej. Det är dessutom hans tradition med krubba, så det blir förmodligen den.
(Och jag köper figurer i prickiga klänningar, flamencogitarrister och tjurfäktare i hemlighet, de är så roliga!)

Det hade ju varit snyggt att illustrera det här inlägget med bilder, men jag tappade lilla kompaktkameran i toaletten och känner mig lite handikappad.
Jag tror inte att det var vattnet som tog död på den utan det ohyggligt starka rengöringsmedlet på hotelltoaletten, medlet som jag inte fick bort förrän dagen därpå, hur många gånger jag än tvättade händerna med tvål.

söndag 14 december 2014

Ett varmt rum

Jesús och Disa är hos J:s föräldrar, och jag hoppas att de stannar borta i flera timmar till. För så fort de kommer hem tar de elementet ifrån mig, och jag och Pipen har det underbart varmt och skönt här i Fula Rummet just nu...

Bebisskrik

Dag tre på sjukhuset. Jag hade ont efter kejsarsnittet men kunde äntligen sitta i fåtöljen, och jag fick Disa lagd i famnen. Hon somnade.
- Ska vi lägga henne i hennes säng nu? Hon ska ju inte vänja sig vid att sova i famnen, fick jag höra av personen som kommit och hälsat på.

Det vanligaste som folk säger till mig som har barn är nog "Man ska inte hålla på och ta upp bebisar när de gråter, då vänjer de sig."
Vänjer sig? Vid vad då? Vid att ha föräldrar som finns i närheten när barnet behöver dem? Det hoppas jag verkligen att Disa har vant sig vid.
Små barn, och stora, behöver mer än mat och sömn. De behöver närhet också. Närhet är livsviktigt.
Här är den allmänna uppfattningen, både av föräldrar och folk som inte har barn, att barn inte ska vänja sig vid att bli omfamnade och upplyfta om de skriker. Låt dem skrika så lär de sig att det inte lönar sig, om de inte skriker för att de är hungriga eller har bajsat i blöjan och alltså har "verkliga" behov som ska uppfyllas.

Vi råkade hamna på två föräldrakurser, och båda barnmorskorna påpekade hur viktigt det är att hålla, omfamna, gosa med sin bebis. Inget jag fäste mig vid då, det är väl självklart, men nu i efterhand har jag tänkt att de försöker jobba bort den där allmänna, läskiga uppfattningen.
En bekant med bebis sa nyligen: "När hon skriker checkar jag av: Har hon ätit? Har hon ren blöja? Kan hon ha ont i magen? Om det inte är något av det låter jag henne ligga och skrika. Jag tycker synd om henne, men jag kan ju inte ta upp henne varje gång hon skriker."
Och Jesús kollegors reaktion när de fick veta att Disa vill ha mycket närhet och kräver tid av oss var gapskratt åt den dumme nybörjarpappan, som inte har fattat att man inte ska hålla på och ta upp och trösta barnet om det skriker.


Enligt anknytningsteorin blir barn som får gensvar och tröst trygga vuxna. Hur barnet bemöts de två första åren påverkar hur trygga i sig själva de blir som vuxna och deras relationer till andra.


Vad tänker ni om det här?



fredag 12 december 2014

Almería

Förra helgen åkte vi till andra änden av Andalusien, till Almería.




Vi åkte på lördagen, tog inlandsvägen via Granada och såg spanska fastlandets högsta topp i det snöklädda Sierra Nevada, åt lunch nära platsen där García Lorca blev avrättad, åkte förbi grotthus och kom till slut till öknen.
Där i Almeríaöknen har en massa spagettiwesternfilmer spelats in.




Vi sov i Tabernas en natt. Åt middag på hotellbaren. Det var kul, där körde de systemet med att man får en tapa per glas dryck. Vi blev så förbaskat mätta. Disa somnade.




Vi hann inte titta på öknen utan åkte vidare till kusten.




Cabo de Gata. Hela dagen tillbringade vi i eller vid de blå bergen och det blå, klara Medelhavet som har en sådan vacker färg jämfört med Atlanten som vi brukar bada i.






Vi åt friterad fisk.




På kvällen skulle Jesús spela i El Ejido. Disa och jag följde med och hälsade på de andra, sedan drog vi oss tillbaka när det började bli högljutt, åkte till hotellet och sov.




På måndagen åkte vi hemåt, men ville först ta en ordentlig sväng in i öknen som vi bara snuddat vid. Drog in på en liten väg för att se vart vi hamnade.




Snabbtur, tillbaka till motorvägen och sedan kolla på den fantastiska Calahorra-borgen och grotthusen i Guadix... men det blev inte så, för den lilla vägen ledde upp i bergen, och vi kom inte ur dem förrän flera timmar senare.
Utsikten var hisnande.




Fantastisk utsikt ja... det fanns inte vägräcken överallt. Och vägen blev allt smalare... Till och med jag blev rädd, trots att det var jag som körde. Och när vi fick möte... Det var den andre som körde på yttersidan, tack och lov, men utrymmet var så litet att jag inte har hämtat mig än.




Jesús var lugn men hade velat köra eftersom jag gärna tittade på utsikten samtidigt.




Vid halv tre var vi fortfarande i bergen och körde, lunchtid, nappflasketid, vi hamnade i en liten by och stannade vid byns restaurang för lunch. Det var en lyckträff. Inne i den rustika restaurangen fanns en stor öppen spis i mitten.




Solen sken in. Den vänliga kvinnan rabblade och förklarade menyn och vi ville provsmaka alltihop. Och maten var fantastiskt god, och billigt som sjutton var det.




Vi var till slut tvugna att åka, och erbjöds efterrätterna i en matlåda, så vi åkte med var sin tårtbit i en låda.
Borg och grotthus hanns inte med, mne det var värt äventyret i bergen.




måndag 8 december 2014

Boktips?

Om drygt två veckor åker vi till Sverige, och då passar jag på att beställa ett bokpaket att ta med tillbaka hit.
Men vad ska jag beställa?
Har ni förslag på riktigt bra böcker, mysiga, underhållande, roliga, fina, spännande eller helt enkelt bara riktigt bra böcker?
Boktips till Disa? Alltså bra böcker som inte är pekböcker.

söndag 7 december 2014

Lura Disa att skratta

Det underbaraste ljud som finns är när Disa skrattar.
Hon är rätt sparsam med sina skratt, så jag gör precis vad som helst för att få henne att skratta.
Ja, jag anstränger mig så mycket att jag skulle bli generad om jag såg mig själv. Jag sjunger livligt för henne, grimaserar, piper henne på hakan, läser rimramsor, fuldansar, dansar med henne, lyfter upp henne i luften...
Jag vet aldrig i förväg vad som kommer att fungera.
En gång var det fuldansen.
En annan när jag sjöng Tomtarnas vaktparad och lät henne stå och dansa i mitt knä.
Så var det Pelle Plutt-ramsan, ni vet "Pelle Plutt Plutt Plutt, tog ett skutt, skutt skutt"... jag körde den massor av gånger och gjorde rörelser med hennes ben.
Senast kom skrattet så oväntat att jag undrade om det var gråt. Men nej då.
Jag upprepade mig, och hon skrattade till.
Vad jag hade sagt?
"Men var är VATTNET Disa?!?"
Jag sa det igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Bytte betoning på orden, röstläge, och nästan varje gång skrattade hon och jag också.
Efter en stund slutade hon skratta, men hon log när jag tramsade mig, och jag överdriver inte när jag skriver att jag sa "Men var är vattnet Disa" minst 50 gånger. Det är snarare en underdrift.
Men jag fick höra henne skratta!


Här är det Jesús som försöker...

lördag 6 december 2014

Miniresa till Almería

Skivor, bilgodis, skivor, kamera, nygjorda baguetter...
Nu är vi på väg!
Det är långhelg här, så vi utnyttjar den till en miniresa till andra änden av Andalusien, nämligen Almería. Vi ska besöka ökenlandskap och dramatisk kust.
Egentligen är anledningen till resan Jesús konsert på söndag kväll, men vi passar så klart på att se oss om!

fredag 5 december 2014

Att leva över sina tillgångar

Anna Granström skrev i en kommentar:


"Det här med att låna varandras saker och allt för att man inte har råd med bebissaker, och sedan ha en dyr dopfest? Har svårt att fatta sånna saker, faktiskt. Jättebra att låna saker och allt, men det går inte ihop för mig. Låna för dopfest... Not good. Kul med fest dock :)"


Lånesystemet som jag skrev om är inte bara för dem som har det dåligt ställt. Alla lånar och får använda saker av vänner och släktingar.
Men att leva över sina tillgångar?
Det känns ganska typiskt här. Det har spanjorer gjort i åratal. Det är fint att ha pengar, har man det gömmer man inte sina tillgångar, har man det inte kanske man låtsas att man har. Jag kan ge exempel på familjer som har satt barnen i privatskola och skoluniformerna har varit ett tecken på att familjen har pengar, trots att de kanske knappt kan betala för maten på grund av skolavgifterna. Eller familjen som möblerade hela den nya bostaden med möbler från dyra Corte Inglés och sedan fick äta alla måltider hos mor- och farföräldrar i flera år, medan möblerna betalades av. Eller killen på drygt 20 år, han som var försäljare utan fast anställning, som fick banklån för att kunna köpa en ny bil.
Nya kläder, bilar, möbler, prylar, statussymboler, att äga sin bostad, storslagna fester, det har varit så lätt att låna, fram till krisen, folk uppmuntrades att låna pengar.

Fattigdomen ligger nära i tiden, jag tror att det är den som spökar fortfarande.

torsdag 4 december 2014

Bebis på stubbe

Att fota bebisar alltså...
Allt var klart, rekvisitan på plats, tänkte bara ta några testbilder först.
Det blev den här:




Fem sekunder senare gallskrek hon.
Hon slutade inte. Skrek och skrek så jag blev orolig.
Lillan var trött, skrek av trötthet. Somnade i min famn.
- Vi låter henne sova en liten stund, sa jag, sedan fortsätter vi.
Vi gjorde så. Disa vaknade (nästan) av sig självt. Men nu hade solen försvunnit. Det var plötsligt så mörkt i skogen.
Det blev bilder, men inte dem jag hade tänkt... Och allt skedde med brådska för lillan var på vippen att börja gråta igen.

ny gadget

ny gadget