tisdagen den 22:e april 2014

Jesús känner bebisen sparka!

Äntligen kom dagen då sparkarna kändes från utsidan också!
I flera veckor har jag känt bubbel och konstigheter i magen, som har varit den lilla bebisens rörelser. Ofta har jag lagt handen på magen för att försöka känna rörelserna från utsidan, Jesús också. Men nej, ingenting. Istället har bebisen stillnat.
Men så i söndags.
Vi satt i soffan, och tjong sa det!
- Oj! Den var kraftig!
Jag tog J:s hand och la den över stället där jag känt sparken.
- Få se nu om du känner något.
 Tjong. En gång till.
- Jag kände något, men vet inte om det var du som ryckte till?
Tjong. Ännu en gång.
- Där var den! Jag kände det!
Jomen visst var det bebisen!
Otroligt ändå. De senaste dagarna har sparkarna blivit kraftigare. I morse kände jag dem själv med handen.
Och nu efter middagen blev det riktigt liv på bebisen. Den hade varit stilla hela tiden, ända tills vi ätit klart och jag reste på mig och Jesús la kinden mot den runda magen. Minns inte vad jag sa, men han skrattade till och tjong! Vilken spark det blev! Inte mot Jesús kind dock, utan längre ner.
- Gör det ingen! Skratta! Jag tror du väckte bebisen!
Jag fick kittla honom lite, och det fungerade, men barnet blev så vildsint att det var obehagligt och jag tog ofrivilligt ett steg bakåt.

Häftigt!



Columbus båtar och första doppet

I Spanien är skärtorsdagen röd dag, så vi åkte tillkusten för att tillbringa påskhelgen där, liksom Jesús systers familj. Svärföräldrarna har en sommarlägenhet i El Portíl.
Vi åkte på onsdagskvällen, åt Jesús mammas hemkokta räkor till middag och sov grymt illa på natten (måste vara sängens fel), och på skärtorsdags morgon steg vi upp till ljum luft, havsvind och barrdoft.
Efter frukosten åkte vi till Huelva. Inte för att besöka staden, för den är inget att ha, utan för att titta på Columbus båtar.
Till världsutställningen 1992 i Sevilla tillverkades kopior av de tre båtar som for till Amerika på den öfrsta expeditionen.
De står nu utställda strax utanför Huelva.




Det är intressant att se båtana, gå ombord och föreställa sig sjömännen på dem under den långa färden, de som ville ha ihjäl Columbus eftersom de trodde att han lurat dem i fördärvet.
Men intrycket förstörs av alla dockfigurer, fula träsköldar, ljudeffekter och annat trams som ska locka barnfamiljer. Varje hel timme visas en film som man tror ska ge mer information om expeditionerna, men nix.
Det bästa med stället är den lilla utställningen.
Och att se båtarna förstås.




Vi åkte tillbaka mot stan, och stannande till vid den stora, fina Columbus-statyn.




Sedan var vi hungriga men hade ingen lust att åka tillbaka till lägenheten än, så vi stack in på ett hamburgerställe för att mätta oss med billiga hamburgare.
Och det var där det hände.
Jesús hörde något.
- Jag tror att de bakom oss i kön är svenskar, väste han.
Vad? Svenskar?! Här?
Jag vände mig om men kunde inte avgöra om de var svenskar eller inte.
Vi var klara och gick och satte oss, men jag fortsatte att stirra mot den där familjen som kunde vara svensk.
- Hoppas att de sätter sig här i närheten sa jag till Jesús, för jag ville tjuvlyssna och spana lite på dem, och jag blev löjligt besviken när jag såg att de satte sig utomhus, där det förresten var alldeles för varmt.
Fånigt, eller hur? Men det är så sällsynt att höra nordbor här. Sevilla är en stad med mycket turism, men turisterna kommer från Nordamerika, Tyskland, Frankrike och Japan. Inte Norden. Nordbor åker till Madrid, Barcelona och Solkusten. Man hittar dem inte på Huelvakusten.

Vi tog bilen, körde förbi saltfabriken och ut på Espigón de Huelva, där Jesús pappa stannande och fiskade ibland när Jesús var liten. Längs det långa revet, som jag hört sägas är Europas längsta naturliga sandrev, finns fina stränder, och vi stannande vid en av dem.
Det var skönt varmt i luften och i vattnet också. Vi hade visserligen inga badkläder med, men strunt samma, jag hoppade i.
Underbart.





Nästa dag var vi helt förbi av trötthet efter en ännu mer sömnlös natt. Tre timmar. I Jesús fall berodde det på en film som slutade supersent, i mitt fall på att jag inte heller nu kunde sova.
Inte ens en liten siesta dagen efter. Omöjligt att få sömn. Hur är det möjligt?
Långfredagen ägnades därför i apatiskt tillstånd. En omgång Carcassonne på balkongen blev det ändå. (Hur kan det finnas lägenheter utan balkong? Varför har ägaren till vår tagit bort balkongen???)
Jag vann. Stort!




Man kan också säga att vi laddade inför den roliga dagen därpå!

måndagen den 21:e april 2014

García Márquez död

Även om vi inte har varit hemma på några dagar har vi ändå hängt med lite i vad som händer i världen. Och toppnyheten de senaste dagarna här är författaren Gabriel García Márquez död.
Gång på gång har jag sett den svenske kungen dela ut Nobelpriset till den colombianske författaren.
Författaren själv sa efter prisutdelningen att han var väldigt glad över priset, men att han inte behövde fler priser. Han hade redan så många. Det var bättre att ge dem till andra författare.
Han var grymt trött på berömmelsen som hans bok Hundra år av ensamhet fått, tyckte att boken inte var värd den.
Jag har läst boken, gillade den, men den hör inte till mina favoriter.
(Fast det är suveränt hur han ironiserar över att alla har samma namn. Det är svårt att hålla reda på de olika figurerna. Jag tänker ofta på det, här i Spanien, där samma problem uppstår. Ungefär.)
Har läst Kärlek och andra demoner också, och den var helt okej, men inte heller den någon favorit.
Någon som kan tipsa om en riktigt bra García Márquez-bok?

Hundra år av ensamhet har förresten sålt slut i Spaniens bokhandlar de senaste dagarna.

söndagen den 20:e april 2014

Vad gör man på högriskmottagningen?

Någon kanske undrar, efter det tidigare inlägget, vad man gör på en högriskgraviditetsmottagning?
Det undrar jag också.
Jag har tidigare skrivit att barnmorskan inte är särskilt informativ.
Det är inte läkarna heller.

Jag fick remiss till mottagningen, kom på utsatt tid och hade ingen aning om vad jag skulle göra där.
Utan att ha fått någon förklaring blev jag utfrågad om diverse saker, lite skälld på för att inte ha tagit med ett papper (Vad för papper? Hur skulle jag kunna veta det?), det gjordes ett ultraljud och så var det klart.
Jag fattade ingenting.
Ville veta en massa saker. Som vad meningen var. Hur ofta jag skulle gå dit. Vad det var för skillnad på de här kontrollerna och de vanliga hos barnmorska, gravidläkare och diabetesläkare. Men det var helt tomt i huvudet. Jag kunde plötsligt inte formulera mig alls. Det enda jag tänkte var: Varför är jag här? Varpå den bistra läkaren alldeles säkert hade svarat att det var på grund av graviditeten, eller diabetesen. och det visste jag ju redan.
Jag försökte ändå, men hon trodde bara att jag inte förstod spanska och upprepade gång på gång att jag skulle på nytt ultraljud tre veckor senare. Så jag gav upp.

Alltså, överhuvudtagen råder en viss brist på information.
Jag hade gärna tagit med pappren efter blodprovsanalysen till ultraljudet för att ha sluppit besvären som följde, men om ingen säger att jag ska det, hur ska jag veta? Inte förknippar jag blodprov med ultraljud. Och hur skulle jag kunna veta att de skulle kontrollera risken för kromosomförändringar då? Jag hade aldrig varit på ultraljud tidigare. Är det något som man bara vet? Jag trodde att det bara var någon slags kontroll om barnet mådde bra.

Jag hade gärna börjat ta de där tabletterna som ska skydda barnets hjärta från graviditetsvecka ett, men om ingen säger att jag ska det? Hur ska jag veta?

Eller ta med det där pappret till högriskdoktorn, hur ska jag veta?

Numera tar jag med varenda papper jag fått någonstans till varenda läkare för att det inte ska saknas något, men ibland gör det det ändå.
Hur ska jag veta, om ingen säger något?



lördagen den 19:e april 2014

Semana Santa i Sevilla

Glad påsk alla!
Här firas inte påsken med påskbrev, godis och kokta målade ägg som i Sverige, så jag tänkte visa lite bilder från ett riktigt Sevillafirande.

Påskveckan - Semana Santa - i Sevilla är speciell och det kommer folk från hela Spanien för att uppleva den.
Under hela veckan tas gamla vackra kristusstatyer ut ur sina hemkyrkor, bärs genom staden, genom katedralen och tillbaka igen.




Det är ett minutiöst program som satts ihop och som alla processioner måste följa.
Sevillaborna älskar påskveckan (de flesta) och många har väntat hela året på denna Sevillas största festlighet. Det verkar som om varenda människa ger sig ut på stan med tryckta program i händerna för att se processioner, och man behöver sannerligen inte vara religiös för att uppskatta dem!

Viktigast under veckan är natten mot långfredagen då de mest populära statyerna tas ut ur sina kyrkor. Staden kokar av alla människor som är ute ända till nästa dags förmiddag för att se processionerna.
Det är verkligen vackert och speciellt att se dem nattetid med alla tända ljus.

Vi har dock tagit det lugnt det här året och bara varit ute på dagen.
Den här processionen såg vi i närheten av universitetet - den gamla tobaksfabriken.

I den här processionen går ett tusental nazarenos, botgörare eller människor som går för att tacka för något som har hänt.




En del går i strumplästen, barfota eller med kors på ryggen.





Därefter kommer den första pason, en koloss på ett par ton, oerhört rikt dekorerad i fina guld- och silverarbeten, och färska blommor. Ovanpå den har det satts upp en scen ur Bibeln och ofta är krisusfiguren i den en av Sevillas skatter , en vacker barockstaty i trä av känd skulptör.





En av de saker som gör påskprocessionerna i Sevilla så speciella är att kolosserna bärs upp inifrån av kraftiga män. Med hjälp av en särskild huvudbonad bär de upp den oerhörda tyngden utan att se någonting. Det ligger många timmars övning bakom. Med små, små steg tar de sig fram med tyngden på sina nackar.





Kolossen rör sig vaggande från sida till sida i takt till orkestern som spelar bakom.




Där vägen svänger och i trånga passager får de skickliga bärarna kolossen att dansa, de tar steg både framåt och bakåt för att få en riktigt vacker rörelser. Det är mäktigt att se.

Därefter följer fler nazarenos, och så slutligen jungfru Maria på en egen koloss och med en ännu större orkester bakom sig.






Har ni chansen att uppleva Semana Santa i Sevilla - gör det.

Men tips: Även om det är vackert att se processionerna i centrum är det så mycket folk att det ofta inte lönar sig. Leta rätt på dem lite utanför de smala ,centrala gatorna istället.
Om du går ut natten i långfredagen: ta med matsäck och en varm jacka. Det blir alltid kallt.
Vid regn., eller hot om regn, ställs processionerna in för att skydda de ömtåliga gamla statyerna. Vissa processioner har inte kommit ut på många år på grund av regnet.
Har du gott om pengar kan du hyra en stol för att se alla processioner från bästa plats. Från La Campana fram till katedralen via Calle Tetuan finns stolar uppsatta för dem som betalar. Alla processioner går den vägen.


fredagen den 18:e april 2014

Konstigaste sjöodjuren + recept på coquinas

Lunch ja.
Vad blev det för gott av fynden?
Jo, först kokade vi los percebes - fingermusslorna/havstulpanerna. Vi kokade dem med klippstenar och allt, de satt fortfarande fast i dem. Djuren verkade döda, det var skönt.
De läggs i gryta med vatten, ska kokas i en minut räknat från när vattnet börjar bubbla. Klart!
Det var verkligen det konstigaste sjöodjur jag ätit. Percebes är jättekonstiga! Måltiden kräver en massa servetter, oömma kläder och sällskap som man känner väl. För att äta de här djuren utvecklas till rena vattenkriget! Så fort man klämmer lite på dem sprutar de vatten, och det är rejäla strålar! Skvätt sa det, så hade man en ny stråle på armen från andra sidan bordet.
Percebes är okej, men för min del kan de nog kvitta.




Av las coquinas - dessa minimusslor, blev det vanlig anrättning.
Till den är vitlöken helt nödvändig.




Man grovhackar vitlök, fräser den i olivolja, lägger i minimusslorna och låter dem fräsa med tills de dör  och öppnar sig. Då saltar man och pressar lite citron över.
Man äter dem genom att ta tag i skalet och ta djuren med framtänderna. Världsgott! Glöm inte att doppa brödet i oljan.





Sedan hade vi ju boquerones, de små fiskarna. (Kan det vara ansjovis tro?) Dem vänder man i vetemjöl, saltar och steker i olivolja. En favorit här i Sevilla, och äter man dem dessutom med ett glas gazpacho till, som vi gjorde, har man nått gränsen för hur andalusiskt det kan bli.





Till efterrätt: jordgubbar med socker och vispgrädde.
Mums!


torsdagen den 17:e april 2014

Matstånd på vägen

Om man tappar bort lappen med läkartiden kan man gå till vårdcentralen och fråga.
Ifall läkartiden inte gäller sjukhuset. Då måste man gå dit istället.
Det blir en promenad på en och en halv timme fram och tillbaka, vilket inte är jättemycket, men åh, vad jag har dragit mig för det. Så irriterande! Varför ska det vara så besvärligt att få veta när tiden är?
Men nu har Jesús semester, han följde med, så då blev det roligare.
Vi tog den roliga gatan efter järnaffären på Avenida Miraflores, där är altlid kul att gå med alla småbutiker och matstånd!




Vi höll oss till hemvägen.
Först in på det enda bageri jag vet där det säljs russin- och valnötsbröd. Det brödet var slut, så det blev en vanlig andaluza istället.
Vidare till en av fiskaffärerna som vi gick förbi tidigare.
Den var full av folk - ett bra tecken. Och mycket att välja på fanns det också. Massa fisk och skaldjur. Det blev boquerones (småfiskar), coquinas (en slags liten mussla) samt det konstigaste sjöodjur jag sett. Percebes. Jesús påstår att de kallas fingermusslor på svenska efter någon affisch han sett, men jag vet inte. En slags havstulpan kanske?
Det ska vara en delikatess. Växer på de mest svåråtkomliga klipporna i Galicien och måste plockas för hand. Går inte att odla. Vi köpte lite grann för att testa.




Ett paket grädde blev det, och sedan stopp vid olivståndet.
Här är det vanligt att familjer själva lägger in oliver och sedan säljer över bord på gatan. Billigare och mycket bättre än fabriksoliver i snabbköpen.
Det blev en stor påse med Jesús favoritoliver, samt en påse altamueces som jag tycker om.





Sista stoppet blev i en av fruktaffärerna, där vi köpte med ett kilo jordgubbar.





Nu var det bara att gå hem och fixa lunch!
Och vad det blev, det kommer i nästa inlägg. Med ett litet enkelt recepttips!

onsdagen den 16:e april 2014

Att gömma sig för Pipen

Numera har jag svårt att gömma mig för Pipen bakom dörren när jag ska skrämma honom...


Mot kusten!

Semester!
Hurra!
I eftermiddag åker vi iväg några dagar till kusten.
Jesús föräldrar har en bostad där, och där ska vi vara tillsammans med J:s syster och hennes familj i några dagar.
Det ska bli härligt.
Böcker, spel, mat och en massa tid att bara sova och vila och promenera på stranden. Gudars så skönt.
Påskmiddag blir det inte, vi har redan ätit torsk (typisk spansk påskmat) ett par gånger hos svärföräldrarna, men vi ska stanna till vid ett stort, svenskt möbelvaruhus som dessutom säljer svenskt lösgodis på vägen, och fylla påskägget.
Jag skriver inget därifrån, datorn stannar hemma, men ett knippe inlägg är redan inlagda, och i början på nästa vecka har jag nog ett gäng nya bilder att visa!


Pipen vet det inte än, men han ska också på... semester.

tisdagen den 15:e april 2014

Alla dessa läkarkontroller!

Är man gravid i Spanien betyder det många kontroller. Läkarkontroller, barnmorskekontroller, provtagning och ultraljud.
Är man dessutom diabetiker blir kontrollerna dubbelt så många.
För nu räcker det inte med barnmorska och gravidläkare längre. Nej, dessutom blir det en mängd extrabesök hos diabetesläkaren, fextrabesök hos ögonläkaren, ännu fler ultraljud samt en helt ny läkare på alto riesgo - högriskgraviditetsmottagningen.
Puh!
Fram tills för några veckor sedan hade jag ett snitt på ett läkarbesök i veckan. Och då räknar jag inte med vanliga husläkarbesök för diverse besvär.
Jag var så trött på läkare.
Men helt plötsligt tog det slut.
Inte ett enda läkarbesök inplanerat på en månad!
Det kändes så konstigt att jag blev orolig. Tänk om något skulle hända bebisen på den månaden? Utan att någon har en aning?
Nå, men det tar jag igen nästa vecka. Inom loppet av sex dagar har jag fyra läkarbesök inplanerade.
Och värre lär det bli framöver, med tätare kontroller ju närmare förlossningen jag kommer.
Jag fattar verkligen inte, på riktigt, hur en gravid diabetiker med ett vanligt oflexibelt spanskt jobb har möjlighet att gå på alla kontroller.

Hur ser det ut i de olika länderna där ni bor? Många eller få kontroller?

måndagen den 14:e april 2014

Demokrati

- När jag stod vid ån förut och sålde gick ett protesttåg förbi uppe på bron. Jag tror att det var republikaner. De hade skyltar och tröjor och ropade saker, och de gick där i lugn och ro. Det gjorde ingenting. Ingen sa något. Demokrati är fint.


Jesús pappa föddes samma år som Franco tog makten. Han vet att uppskatta demokratin.

Palmsöndagen

Domingo de ramos - palmsöndag.
Många har sett fram emot denna första dag på det spanska påskfirandet i ett helt år.
Andra tvärtom, de fasar för den på grund av avstängda gator, folkmassor, trängsel, inställda bussar, kaos...
Jag ser alltid fram emot dagen och att gå ut på stan och titta på de första påskprocessionerna.
Och varenda gång jag gör det blir jag besviken.
Anledningen till det: folket!
(Semanta santa i Sevilla kan vara fantastiskt, men palmsöndagen är ingen bra dag för att se processioner.)




Vi gick ut efter lunch, plågade oss igenom hela fula Carretera Carmona, det var grymt varmt. Vi letade efter en procession som snopet nog hade bytt väg på grund av vägarbete, så vi missade den, men träffade på en bekant istället.
Vi hade inget program, men Jesús hade skrivit ut söndagens hållpunkter från nätet och dem gick vi efter.

Om man inte vet var närmsta påskprocession är: följ folkströmmen.
Vi gjorde det och såg en kristusfigur på långt håll över folkmassan som översvämmade San Pedro-torget.
Det var otroligt mycket folk ute. Det är det alltid den här dagen, när det är uppehållsväder. Spanjorerna går ut mycket elegant klädda, kostymer, klänningar, frisyrer, höga klackar... Det ser ut som om alla är på väg till en stor fest.




Nära Alameda sprang vi på slutet av en annan procession och hann se jungfru Maria-figuren över folkmassan och lyssna till orkestern, Sevillas bästa.




Men vi var grymt trötta och gick och satte oss på San Lorenzo-torget. Drack kall läsk och vilade fötterna och torkade svettpärlorna ur ansiktet. Tittade på folk. Det var väldigt mycket folk här också.
- Vi är bara tre på det här torget som är klädda som vanligt, sa Jesús. Du, jag och alkisen där på bänken.
Han hade rätt.
En enormt kö ringlade sig in i kyrkan, det var folk som ville se El Gran Poder, en av de mest kända och populära kristusfigurerna i staden.




Vi blev kvar rätt länge där på torget eftersom jag stormblödde ur näsan, och när jag var klar med det gick vi tillbaka till Alameda, funderade på om vi skulle stanna och vänta ut en procession, men jag var för trött så vi tog bussen hem.




Det var ljuvligt att komma hem. Jag landade i soffan utan att kunna röra mig mer, läste deckare som moster har skickat med posten, och Jesús fixade middag.
Efter en stund kändes det väldigt semestrigt. Jag jobbar en del i veckan, men Jesús har påsklov, och det smittar av sig på mig.
Möjligtvis beror semesterkänslan också på att jag i tankarna redan befinner mig i juli, sista månaden innan bebisens ankomst, och jag ser mig själv tillbakalutad i skön stol med havsbris i ansiktet, våt i håret efter ett dopp, med en hög bra böcker bredvid mig och någon som serverar fruktdrinkar och meloner. Vem som skulle servera fruktdrinkar vet jag inte riktigt, Jesús vet inte ens vad det är (inte jag heller, men jag tänker mig någon mixad blandning av färska frukter), men det låter gott och läskande.


Det blir mer semana santa senare i veckan. Titta gärna på gamla inlägg under fliken semana santa, där finns mer att läsa för den som är nyfiken!
Det blev lite rörigt nu och halvtråkiga bilder. Jag skyller på gravid- och förkyld-tröttan.

söndagen den 13:e april 2014

Sverigebesökarna

Sedan i onsdags har jag befunnit mig i en tråkig förkylnings-feber-pollenallergi- host-nys- och sömnlöshetsdimma, så det händer väldigt lite här.
Har ändå plan att gå ut och kolla påskprocessioner i eftermiddag.

Tills dess bjuder jag på ett par bilder från Sverigebesöket.
Morbror Bosse och hans fru Eva som var här en vecka.
De hade makalös tur med vädret.
På helgen åkte vi till Aracena, som J och jag tycker så mycket om. Vi tänkte att de äntligen skulle få se de berömda svarta grisarna som lyckligt springer omkring i sina enorma hagar under ekarna och badar i bäckarna... Men inte en jäkla gris såg vi! Vi påmindes om när min vän Åsa var här för ett par år sedan, vid samma tid, och även då var grisarna borta. Vi som ser hundratals grisar varje gång vi åker hit.
- De kanske är döda, funderade Jesús.
Och så var det faktiskt.
I byn Linares de la Sierra såg vi en liten lapp om vårens stora händelse där bredvid torget: grisslakt, och dagen efter fest med dans, mat och musik.
Jaha.
Snopet.


Den gamal moskén i Almonaster la Real.

Det går inte att säga annat än att det är ett stort plus i kanten när besökare har med sig tidningar från Sverige. Jag älskar svenska dagstidningar och har nu en hel bunt med tidningar att läsa. (En stor nackdel med att bo här - avsaknaden av svenska dagstidningar! Jag kommer ALDRIG att överge papperstidningen för nättidningen om jag kan välja!) Dessutom ett par nummer av tidskriften Good News Magazine (jättebra, läs den!) och en bok.
Och en del gotter blev det!
Jag gömde chipsen i Förbjudna Skåpet i köket och chokladen  fick ligga i kylen. Jag tänkte verkligen spara på det goda, men chokladen försvann snart, och trots att jag köpte Pringles när de svenska chipsen lockade dröjde det tyvärr inte så länge innan de också var slut!

Vad tror ni - är svenska chips bäst i världen, eller är det bara för att jag kommer därifrån som jag tycker det?


Lunch i Fuenteheridos.


ny gadget

ny gadget