fredag 29 augusti 2014

Fult, fult, fult

Jag påstår inte att Sevilla är den sista platsen på jorden att åka till i augusti månad, men bra trist är det som resmål den här tiden på året.
Alla åker härifrån i augusti.
Restauranger och butiker stänger, det finns inga kunder ändå.
Stan är full av parkeringsplatser, vilket kan anses som det enda som är bra med Sevilla i augusti.
Vi skulle också åkt härifrån om det inte vore för den lilla ungen.

Vi gick en promenad i går. Här i vårt område finns det många fula promenadstråk eftersom själva det trista bostadsområdet är så fult, och vi har gått på rätt många fula ställen den senaste tiden med barnvagnen för att slippa ta bilen eller bussen.
Men det här tog priset. Det var den fulaste promenad vi har tagit oss för någonsin, till och med fulare än promenadvägen till stadsdelen Nervión.
Att vi gick den här vägen var för att jag ville gå till idrottshallen och höra mig för om priser och tider för simning i höst.
Vi hann gå runt nästan hela den enorma anläggningen innan vi förstod att den var stängd. Augustistängd. Som så mycket annat.
Vi gick tillbaka, men tog en annan väg, och möjligtvis var den ännu fulare än ditvägen.

Hade det varit tidigare på dagen hade jag tagit en bild så ni hade förstått hur deprimerande fult det var, men det är för varmt att gå ut när solen fortfarande är uppe på himlen.




Låt det bli september nu!

torsdag 28 augusti 2014

Musik och TV-program år 2014???



Nu behöver jag lite hjälp.
Vi har en första år-bok till Disa att fylla i, ja, lite av varje ni vet, första steget, födelsevikt och en massa grejer.
Men det är en sida vi har svårt att skriva på, för vi har inte hängt med, varken i Sverige eller i Spanien.
Världshändelser och dagens rubriker den 25 juli är väl svårt att svara på nu i efterhand (vi kan det definitivt inte, var upptagna med annat den dagen), men det här:

Musiken som gällde var...

Det här var populärt på TV/i mobilen...

Det här var modernt...

Sportstjärnor vi gillade...

En liter mjölk (Sverige, ekologisk) kostade...

Så hjälp oss nu, så inte Disa behöver skämmas över sina uselt uppdaterade föräldrar...



onsdag 27 augusti 2014

En månad

I måndags fyllde Disa en månad.
Det firade vi med ett litet kalas; tapas och allt igenom hemgjord blåbärstårta och ett gäng spanska släktingar på besök.
Födelsebarnet själv sov sig igenom nästan hela kalaset, jag gick till slut och väckte henne så att besökarna skulle få träffa huvudpersonen och inte bara titta på henne i spjälsängen. Klockan var så mycket att hon hade vaknat när som helst ändå, så tyck inte för synd om henne.

Disas i ålder närmsta släkting var där också. Jesús brorsdotter fick en flicka tolv dagar efter att Disa föddes, en liten älvlik sak. Sist vi träffade henne var hon pytteliten jämfört med Disa som hade hunnit växa och tjockna till sig på de tolv dagarna och såg ut som en jättebebis i jämförelse. nu var de jämnstora, och det var lustigt att se hur blond vår lilla unge är i jämförelse. Det kanske är som Jesús (och alla andra) säger, att hon har ärvt mer från sin mammas sida än sin pappas?

Medan den lilla släktingen satt helt nöjd och mätt och tittade hela tiden är vår bebis rörligare. Oj, vad hon rör på sig, och så stark hon är! Det är sällan hon är riktigt stilla när hon är vaken. Hon sprattlar med benen och viftar med de långa armarna med knutna nävar och träffar ibland sig själv i huvudet. Hon håller upp det stora huvudet på nacken allt längre stunder i taget. Och riktigt stark är hon när hon blir ilsken och tar spärn med hela kroppen. Då får man hålla ordentligt i henne!

måndag 25 augusti 2014

När man låtsas att man känner någon

- Men hallå, hej, sa mannen som just hade tänkt att sätta sig i sin bil.
- Hej!
- Hur är det?
- Bara fint, allt bra.

Vem sjutton är det här? Någon av Jesús kompisar? Har jag träffat honom förut? Visst verkar han lite bekant? Måste vi kindpussas?

Kindpussar.
- Åh, har barnet kommit? Är det en pojke eller en flicka, undrade mannen och kikade in i bärsjalen där Disa sov.
Vi fortsatte att småprata lite, mannen undrade om vi ville ha skjuts hem, men vi avböjde, hade gått ut för att få en kvällspromenad.

- Vem var det, frågade jag Jesús när vi gick.
- Vem det var? Jag har ingen aning! Jag trodde att du kände honom?
- Nej jag vet inte vem det är. En granne kanske?

Jo minsann, vi bor visst i samma hus, upptäckte Jesús när han i morse stötte på samme man i hissen.

söndag 24 augusti 2014

Skräckbebis

Det kan ha varit tröttheten, det kan det.
Och mörkret.
Ensamheten när man är vaken själv.

Saker och ting ter sig annorlunda klockan två på natten.
Jag menar, Disa gör det ju mitt på dagen också.
Men när hon nu låg i mitt knä och gång på gång öppnade ögonen till hälften och bara ögonvitorna syntes, alltså, jag höll på att få spel. Varenda skräckfilm (rätt få i och för sig) jag sett flimrade i huvudet och jag mindes djävulsbebisar och allt vad det nu var så jag knappt vågade titta på henne längre (och jag behövde titta eftersom jag gav henne mat), var så nära att väcka Jesús och lämna över ungen till honom.

Han vill gärna se skräckfilm med mig, men det är sällan han kan övertala mig eftersom jag inte klarar av sådana filmer, jag har för gott minne och för bra fantasi.





Någon annan som... ähum... blivit rädd för sin egen bebis?

lördag 23 augusti 2014

Disas pappa

Förut har jag sett äktenskap som en allvarlig grej, men det är det ju inte, om det inte funkar så kan man skilja sig. Att få barn med någon, det är allvarligt på riktigt. Där måste man vara säker. Barnet har man tillsammans för resten av livet.

Jag har haft tur.
Nej, inte tur, det finns ju en anledning att just Jesús är pappa till det här barnet.
Jesús är den bästa person jag vet.
Han är, och har varit helt fantastisk.
Han har gjort allt. Under den jobbiga graviditeten, efter förlossningen, nu.
Tagit hand om mig, tagit hand om Disa när jag inte har kunnat. Tar fortfarande hand om henne förstås, men nu är vi två som kan dela på det.
Han hjälpte mig med allt runt omkring jobbet så att jag kunde fortsätta jobba istället för att bara ligga stilla, uttråkad, de sista månaderna.
Han fixar allt i hemmet, han går upp på natten och ger Disa mat, han håller humöret uppe på mig när det dimper, han jobbar och grejar i ett, förutom under siestan på eftermiddagen. Hur orkar han?
Han är helt fantastisk, så bra att jag vill göra något för honom för att han ska förstå det, men det finns inget som går att mäta sig med vad han gör och har gjort.

I går lagade jag mat för första gången på... hm... månader, och Jesús fick ta hand om flickan under tiden. Han la sig i sängen med henne på bröstkorgen, det gillar de skarpt, och läste och vilade ryggen som han fått ont i igen, och hade det bara mysigt, samtidigt som han fick dåligt samvete över att han inte gjorde någonting.
Inte gjorde något? Hade han inte tagit hand om Disa hade jag inte kunnat laga mat.

Det kan jag ge honom, nu när jag mår bra igen. Vilostunder.



fredag 22 augusti 2014

Förändringar

Snart en månad gammal och det känns om om Disa förändras dag för dag.
Vi tar ett exempel.
Från att ha varit en liten sömntuta de första veckorna, näst intill omöjlig att väcka för mat, har hon slagit om helt. Jag saknar nu tiden då vi kunde göra en massa saker medan hon sov.
Nu vill hon absolut inte vara ensam. Är vaken många timmar i taget. Hon kan tänka sig att sova, eller åtminstone vara stilla och blunda, men då ska det vara i en vyssande famn eller på magen på någon av oss, alternativt i bärsjalen. Att lägga henne i spjälsängen är samma sak som att väcka henne. Mellanspel av gråtperioder då ingenting hjälper.

Vad har ni för erfarenhet av sådant här? Jag är ju ny på området.

onsdag 20 augusti 2014

María Luísa-parken



Maria Luisa-parken - den vackraste park jag vet. Och bra att gå i med en liten bebis på sommaren eftersom det är så mycket skuggande träd där.
Vi tog oss dit för att ta lite bilder på Disa med ögonen öppna.
Det är hopplöst svårt eftersom hon mest sover, och sover hon inte så äter hon.
Vi har försökt med den här fototuren i en och en halv vecka, men flera saker måste sammanfalla:
Vi måste åka när hon sover och vara på plats när hon vaknar och vill äta.
Det måste ske på förmiddagen för att det inte ska vara för varmt.
Vi får inte ha någon läkartid eller tid för att få föräldrapenning inbokad.
Vi får inte vara för trötta.

Det var först när vi gick tillbaka till bilen som jag kom ihåg att jag kunde ta några bilder av parken också, så det blev ett par på vägen.






tisdag 19 augusti 2014

Mamma Annika den musikaliska motvikten

Apropå musik.
Det här är en låt som Disas papps aldrig någonsin kommer att spela för henne (och med all säkerhet ingen annan låt heller som har varit med i Eurovision Song Contest).
Men visst blir man himla glad av Lettlands bidrag från år 2000?


Hur går barnsångerna???

Den här ungen kommer att växa upp med musik.
Musik är Jesús största intresse, dessutom är det hans yrke i och med att han är musiklärare.

Vi kom hem sent på kvällen från BB då för drygt tre veckor sedan, därför dröjde det ända till nästa morgon innan Jesús satte på första skivan som Disa skulle höra medan hon åt.
Det blir mest klassisk musik och opera (med anledning av Wagnerfestivalen som direktsändes i radion), men den senaste veckan har det blivit alltmer rock och metal.
Disa har redan varit på en akustisk blueskonsert i en liten park, och J spelar ukulele, munspel (det gillar hon inte) och gitarr när han sjunger för henne och kompar sig själv.

Jodå, mina skivor går på också, men jag har inte så stort behov av att lyssna på något hela tiden, som han har.
Han tycker att jag ska sjunga mer för henne. Jag sjunger. Men kan inte koppla av riktigt när jag inte är själv med Disa, det är han som sjunger i kör och är med i en massa olika grupper, inte jag.
Vi fick en fin bok med svenska barnsånger av min bror, texter, noter och en liten spelare så man kan lyssna på sången om man inte kan den. J använder boken för att lära sig sångerna med gitarrkomp. Jag behöver den för texternas skull.
Och nu kommer jag till själva saken: Jag har upptäckt att jag är hemskt dålig på att komma ihåg sångtexter!
Sånger som jag trodde att jag kunde utan och innan måste jag nynna mig igenom, för det mesta kan jag inte mer än de två första raderna!


- Ute blåser sommarvind, göken gal i högan lind. Mor....nanananananana...

- Sov du lilla videung, än så är det vinter, .....nanananana....

- Gubben Noak, gubben Noak, var en hedersman.....nananana

- Nananananana....och musen hette Klas, nanananan....bjuden på kalas...nanananananananananananana..... Faderullanlej!

- Mors lilla Olle i skogen gick...nananana....bara jag slapp att så ensam här gå.



Hopplöst.



måndag 18 augusti 2014

Vad man kan göra med bebisparfymen

Vi fick en presentkorg med olika bebisprylar, och bland dem låg en flaska bebisparfym.
Bebisparfym.
Ja, vi har ju pratat om det tidigare. Förutom det läskiga i att spruta på en massa otäcka kemiska medel på en nyfödds hud, vem vill praya bort den goda bebislukten?

- Vi slänger den, sa jag.
- Nej! Den är ju ny och oanvänd! Vi kanske kan ge den till någon, föreslog Jesús.
Det är mot hans natur att slänga något som fungerar, eller kan fungera, som mixern som J tror att han ska hitta någon reservdel på nätet till (som om han någonsin har reparerat något?) och inte vill slänga av den anledningen, den står bara och tar upp plats i köket. Och termosen som är för alltid förstörd av någon äcklig, fyra år gammal sörja.
- Vem skulle du vilja ge en bebisparfym till??!
Han kom förstås inte på någon, och den lilla flaskan har stått där i köket i ett par veckor nu.
Och ser man på, Jesús har faktiskt hittat ett användningsområde för bebisparfymen. Den är nämligen helt suveränt bra att rengöra whiteboardtavlan med! Det bästa vi har provat faktiskt! Häll lite bebisparfym på trasan, stryk på tavlan, vips så är alllt borta! Skinande rent, som i en putsmedelreklam!

Enda nackdelen är lukten efteråt.
Bebisparfymen luktar så starkt, en obehaglig lukt, som den som ofta stängs in i hissen av damer som sprutat på sig för mycket av parfymflaskan...



ny gadget

ny gadget