måndag 27 april 2015

Sköldpaddor och en talande klocka

Vi måste ha nöjda elever, Jesús och jag, för båda har vi fått presenter.
Jesús tackade visserligen nej till de två sköldpaddor som en pojke hade fångat i floden, men påsen med ägg från en familjs höns har vi haft glädje av.
Och jag fick mycket oväntat en talande klocka. Klockan talar svenska!
Klockslaget och rösten stämmer dock inte överens, rösten går tolv timmar och en kvart efter, men det är lite kul, så jag tror inte att jag kommer att ställa om den även om jag kommer på hur man gör. Däremot kommer jag nog efter ett tag att leta rätt på en knapp som stänger av rösten, så att den bara talar när jag vill att den ska tala.

lördag 25 april 2015

Paella, flamenco och alkohol

När jag kom hem till svärföräldrarna luktade det så gott att det kändes ut i hissen. Jesús pappa lagade paella, och min lilla familj låg och sov, fick jag besked om. Som vanligt hade Jesús själv somnat när han la Disa.
Jag stod i köket och åt chorizo och bröd när han kom, rufsig och yrvaken.
Det är inte klokt att ingen av oss har lärt oss laga paella. Kanske för att det känns lite hopplöst, det finns ingen möjlighet att vår paella någonsin blir lika god som någon av Jesús pappas. Den här var perfekt, så när på att det saknades champinjoner som jag är förtjust i.
Jag försökte, mycket försiktigt, ge svärfar ute i köket en vink om att Jesús äter räkor igen, för sedan han slutade äta räkor för tre och ett halvt år sedan har vi inte fått en enda skaldjurspaella.
Jesús har vägrat prata om saken och tänker aldrig berätta för sina föräldrar varför han blev så äcklad av räkor, så jag säger inget jag heller, men jag var frestad när svärfar gick på om att det var löjligt att sluta äta räkor av miljöskäl, som han har fått för sig att det är.




Medan jag jobbade hade Disa följt med och handlat på marknaden, sedan hade J och hans pappa tagit med henne till El Gordito, tapasbaren, för att ta en öl.
Jag vet inte hur jag ska skriva detta, att far och farfar går och dricker öl på bebispromenaden utan att det låter fel. I Sverige är det en annan alkoholkultur än här. Där förknippar man alkohol med att bli berusad, här är det inte så. Man dricker aldrig för att bli berusad. Man ser sällan berusade personer, och gör man det är det så gott som alltid turister. Här tar man ett glas vin eller öl när man umgås, gärna mitt på dagen i solen tillsammans med ett fat oliver eller räkor. Jag vet inte... Alkohol är en umgängesdryck, man gör ingen grej av det, alkohol är något så naturligt här... Jag är nykterist, dricker ingenting med alkohol i, blir lätt besvärad när andra gör det i Sverige, men aldrig här. Folk har ett annat förhållande till alkohol i Spanien. Skönt.

Men för att återgå då. De gick till El Gordito som drivs av sonen till flamencosångaren Gordito de Triana. Naturligtvis spelades flamenco i baren, och det blev ett perfekt tillfälle för Disa att öva handklappning. Hon lärde sig att klappa i händerna för bara tre dagar sedan, och klappar nu händerna till och med medan hon äter ur nappflaskan. Gordito-sonen, Jesús, hans pappa och en kompis till denne började allihop knacka rytmen i bardisken, med Disa i mitten, och hon stod på en pall och bankade med båda händerna till allas förtjusning. Sedan började hon klappa i händerna och glädje-hoa, och alla hade visst väldigt roligt med den här pyttelilla tjejen som fyller nio månader i dag.

Lite kul är det att hon tydligen gillade Gordito-sonen som är en stor karl som pratar så högt att han hörs ut till gatuhörnet. Disa verkar föredra män framför kvinnor. Samma förmiddag hade hon gråtit både av receptionisten på vårdcentralen, brödtanten och sin farmor. I regel brukar hon börja gråta av fisktjejen och hon som jobbar i fruktaffären också. Ibland damen på apoteket. Kvinnor får henne ofta att gråta. Jag undrar om det är för att de ofta är mer krävande och högljudda än männen? Jesús tror att Disa förknippar kvinnor med alla sjuksköterskor och läkare som gör obehagliga saker med henne varje månad på sjukhuset, sticker, undersöker, väger, mäter, nyper...
Jag vet inte.




torsdag 23 april 2015

Paella-lunch

Det finaste jag har är hos sin farmor och farfar tillsammans med Jesús. (Han är också fin.)
Nu ska jag åka dit efter att ha jobbat på förmiddagen.
Det vankas paella...

På ferian



Sevilla tiene un color especial - det stämmer ju verkligen det som Los del Río sjunger, gruppen med den kända Macarena förresten), så den låten får bli temalåten för det här inlägget, trots att det inte är någon sevillana.

April-ferian 2015 - klart att vi gick dit.
Disa måste ju få uppleva den för första gången utanför magen. Och oj, vad hon fick uppleva!
Det var så väldigt, väldigt mycket att titta på överallt.




Hästar...







... klänningar...








... dans och musik...






Bäst av allt var Calle del Infierno, det stora tivoliområdet. Disa blev överförtjust, ropade hela tiden he he hee, hennes glädjeljud, och vred hela tiden på huvudet för att se vikingaskeppet, fiskdammar, barn med ballonger, pariserhjul, spökhusen...
Vi åt hamburgare och bestämde oss sedan för att åka hemåt. Det var mörkt, alla lampor hade tänts...




...och lilla Disa hade somnat i bärsjalen.


onsdag 22 april 2015

Flyttad helgdag på grund av ferian



"Är det lektion i dag?"
Meddelandet kommer en och en halv timme innan vi ska börja.
Innan jag ringer upp honom funderar jag på om det finns någon endaste anledning till att vi inte skulle ha lektion en vanlig tisdag. Sedan kommer jag på att det inte är en vanlig tisdag. Det är tisdag i ferie-veckan! Hur kunde jag glömma det? På måndagsnatten såg jag själv i direktsändning nedräkningen tills att den stora portens 25 000 lampor tändes klockan midnatt, och tusentals sevillabor som väntade på ögonblicket.
Noche del pescaíto kallas måndagskvällen efter traditionen att äta friterad fisk på ferian i väntan på det officiella öppnandet. Även folk som inte är på området äter gärna friterad fisk den dagen så det är långa köer på stans freiduríor. Damen i fiskaffären här berättade att hon hade rensat 42 kilo boquerones och 40 kilo annan fisk när hon jobbade i en freiduría dagen innan.

Det märks i hela stan att det är feria. Inte bara på den glada synen av festklätt folk eller ljudet av klingande hästbjällror, utan också på att många affärer och restauranger stänger den här veckan. De anställda går på ferian istället för att jobba. Kunderna också.
Det har införts en ledig dag mitt i veckan. En helgdag  i maj som firas för något helgons skull har helt enkelt flyttats till i dag,onsdagen i feriaveckan (oavsett vilket datum den infaller på) för att folk ska kunna gå på ferian på tisdagen och stanna ute hela natten.
Därav anledningen till att eleven trodde att det inte var lektion. Varför skulle vi ha lektion på tisdagskvällen i feriaveckan? När jag ringde stod han redan och gjorde sig i ordning inför kvällens och nattens festligheter.

Vi ska till ferian ikväll. Om någon av er som läser också ska bege er till ferian, hör av er så ses vi där:-).


Här är ett tidigare inlägg om Sevillas april-feria, för den som inte riktigt vet vad det är.



tisdag 21 april 2015

Lördag i Corterrangel



Lördagen började med vår helgtradition, att köpa churros från närmsta churrería och äta till frukost.
Sedan försökte vi bestämma var vi skulle hitta på. Vi hade tankar på att äntligen se Río Tinto, den röda floden, men det blev sent så vi åkte till Corterrangel i Aracena istället.


Köpte baguetter på Polvillo, packade in barn och vagn och grejer i bilen och körde iväg.
Det här är precis rätt årstid att åka ut på landsbygden. Det är så grönt och så mycket blommor. Snart kommer allt att vara sönderbränt av hettan.




När man kommer till Aracena från Sevillahållet kör man runt till andra sidan borgen, tar till höger efter Mercadona och kommer in på en liten dålig väg. Vägen slutar i Corterrangel, en by som inte är mycket större än det som syns på bilden.




Men åh, så fint det är!

Vi parkerade vid kyrkan, där vi också åt lunch. Där gick ett gäng svarta grisar och Disa fick se grisar för första gången.




Vi gick genom byn, det går på ett ögonblick, och upp till grinden...


d

...där en vandringsled börjar. Den ska vara väldigt vacker.
Vi besteg ett berg, men det var tungt med fullpackad ryggsäck och bebis på magen, så när vi inte såg något slut på uppförsbacken vände vi och gick tillbaka.




Gick åt andra hållet istället.
Tog vagnen, Disa somnade snart och vi gick den fina, fina vägen till Castañuelo.




Den byn är lite större.
Vi möttes av syrener (vilken glädje, minns inte när jag senast såg syrener! Det är inte vanligt här)...




...och en stor hund som gjorde oss sällskap till andra sidan byn, där vi satte oss för att vila.




Vi drack upp vattnet, och när lillan vaknade försökte jag ta bilder på oss allihop. Det gick sådär. Ett plus för att rumpan på sällskapshunden kom med.




Sedan gick vi tillbaka.
Kvällssolen var så fin.




Här någonstans kom ett meddelande från kompisarna fram, de skulle på medeltidskonserten i klosterruinen som vi skulle missa, hade vi lust att ta en tapas efteråt?
Självklart. Det blev precis lagom, när vi kom till stan hade konserten nyss slutat. Vi träffades på en flamenco-peña på ena sidan av klostret, och det var suveränt bra. Ingen flamenco, däremot spelades sevillanas. Vid en stor grill grillades kött. Maten var god och billig och skoj hade vi, och åkte inte hem förrän vid halv ett när det hade hunnit bli ganska kallt.
Bra lördag det!


måndag 20 april 2015

Helgen

Söndagen ägnades åt städning, men lördagen började bra, slutade bra och var däremellan helt toppen.
Kan ni gissa vart vi åkte?



lördag 18 april 2015

Varje år tror jag att pollenallergin har gått över.

- Stackare. Är det pollenallergi, säger jag till kompisen bredvid, vi har satt oss på ett lummigt torg och äter glass.
- Ja. Det har börjat nu, svarar hon och nyser tre gånger och kliar sig i ögonen och snyter sig.
- Min allergi har inte börjat än. Jätteskönt. Den kanske har försvunnit? Förra året när jag var gravid var inte pollenallergin lika jobbig. Tänk om graviditeten har gjort slut på allergin?
- Den kanske bara börjar senare?
- Ja... nä... Den brukar börja rätt tidigt. Tänk om den har försvunnit!
-
-
- ... Fast när jag tänker efter så säger jag visst samma sak vartenda år.



Det stämmer. Det är en grej jag har, att varje år tro att pollenallergin mirakulöst har försvunnit.
Jag söker på bloggen.
Där.
Skrivet i maj 2013...
Jaha.
Nähä.
Det har väl inte börjat än då...

fredag 17 april 2015

Att försöka lura Disa

Disa rör sig hela tiden, hon är bara stilla när hon sover eller har feber. Blöjbyten och påklädning är tålamodsprövande, läggning värre eftersom hon bara vill rulla över på mage och krypa iväg, hur trött hon än är. Magläge är samma sak som krypläge för henne.
Hon står, klänger, sitter ibland, kryper, rullar, klättrar på mig istället för att sitta på höften, hon är som en liten söt apunge.
Verkligt tålamodsprövande är blöjbytet för natten och att sätta på pyjamasen, för då är hon ofta trött och ännu vildare än vanligt och protesterar högljutt och hårdhänt när vi försöker lägga henne på rygg. Då gör vi det helst tillsammans,Jesùs och jag, en som fixar blöjan, och en som distraherar henne under tiden.
I går kväll kom Jesús på den bästa idén för att få henne att ligga stilla!
Jag bytte på henne i sängen och på mitt nattygsbord stod en liten babyvakt, en sådan där apparat som man har för att höra om bebisen vaknar medan man är i köket till exempel. Den fungerade inte (har fått ärva en), men apparaten stod kvar och Jesús tog upp den, den ser ut som en telefon, och han låtsades ringa till sin mamma!
Disa tycker mycket om när han pratar i telefon. Hon är förstås nyfiken på själva apparaten, den fasta telefonens sladd följer hon med blicken mellan lur och apparat, men ännu mer intressant är själva samtalet och hon brukar göra sina glädjeljud (he, heee!)gång på gång.
Jesús gjorde det så bra, så verklighetstroget att jag nästan lurades själv, trots att jag skrattade så jag fick ont i magen under tiden.
- Disa? Jo, hon är här bredvid. Glad och vaken. Om hon har ätit? Visst, puré med kyckling och morot och grejer, ja, nappflaska också. Ja, hon har ätit bra. Ja, här är hon, här Disa, ska du prata med farmor lite, här!

Men Disa är ingen dumbom. Hon låg blickstilla hela tiden, och hade jag inte skratta så mycket hade jag fått på henne pyjamasen på ett ögonblick, helt stilla och allvarlig låg hon och studerade Jesús under hela "samtalet"... Men inga glädjeläten, inget leende, inget prat i luren! Hon fattade att det var något skumt!
Och ändå ser den där apparaten ut som en telefon.




torsdag 16 april 2015

Bebisbajset

Låt gärna bli att läsa det här inlägget om ni tycker det är äckligt.

Under ett litet barns första magsjuka kommer man i kontakt med en otrevlig del av föräldraskapet. Bajset och spyorna.
Jag har suttit insmetat med spyor, med insmetat barn, och sagt Nu kör vi, vi byter om sen, det kan komma mer, ge henne medicinen nu.
Jag har uthärdat förfärliga bajskatastrofer, på den nivån att jag inte vet hur jag ska få ut ungen ur allt bajset, blöjorna läcker, det tränger uppåt över magen, bröstet, ryggen och över mamman som har barnet i famnen. Jag har tittat på blöjan vars tejpbitar varit helt täckta av bajs och undrat vad jag ska göra. Sagt till mig själv att Gör det bara, du är mamma, då gör man sådant här.
Sagt Stackars liten men mest tyckt synd om mig själv.
Jag rotat rotat rotat i garderoben efter något enda plagg som inte är gravidbyxor cch som inte luktar bebisbajs.
Jag har tvättat och tvättat och tvättat och lyckligt dragit på mig rena jeans för att fyra timmar senare återigen ha bajsvatten på dem.
De där jeansen går inte att tvätta på ett tag, det regnar nämligen (regn = tvätten torkar inte). Och jag tänkte säkert 20 gånger i går att jag måste byta till andra byxor, varje gång stanken gick upp i näsan, men hur det nu var så glömde jag det genast igen. Fläcken syns inte. Jag hade byxorna på när jag jobbat och haft en person mittemot, funderade på om jag kan gå ifrån och byta kläder. Hade dem på ute, och hemma när besökarna kom. Satte mig bredvid en av besökarna i soffan, kände lukten och övervägde alternativen:

Säga sanningen.
Skylla på att vi just bytt sand i kattlådan.
Gå och byta byxor.
Låtsas som ingenting.

Jag valde alternativ tre och fyra men glömde byta och låtsades bara som ingenting och hoppades att lukten inte nådde hennes näsa.

Vad är det med mitt huvud, varför kan jag inte bara komma ihåg att byta? Är det för att jag hela tiden är rädd att drabbas igen, och att jag hellre låter de nedbajsade byxorna bajsas ner igen, än offra de rena?




Har ni varit med om något sådant här... mindre kul, med era barn?

tisdag 14 april 2015

Påskresan - Nazaré



Vi blev kvar längre än vi hade tänkt i den vackra Buçaco-skogen, så när vi väl kom fram till Nazaré, sista målet på vår lilla Portugalresa, var klockan 22. Vi var hungriga, det var spansk middagstid. Portugiser äter tidigare men tack vare turismen i Nazaré var restaurangerna öppna och fulla med folk.
Vi skulle bara ta oss till hotellet först...
Jag fattar inte varför husnumren inte står i ordning. Vi har varit med om det förr.
- Vilket nummer var det, sa du?
- 2.
- Okej. Här är 103.. .nu är vi vid 44...
- Det gick fort, då får vi vara beredda. Men...kolla! Nummer 95!
Husnumren gick alltså inte att lita på. Nummer två kunde ligga var som helst på gatan.
Jesús, som är bäst på portugisiska av oss, gick ut och frågade om vägen, jag satt kvar med en sovandes Disa, hade bildörren öppen och lyssnade på havet. Det dånade in mot stranden. Jag såg ingenting, det var mörkt och dimmigt. Såg var strandpromenaden slutade men visste inte om havet gick precis intill kanten eller var längre bort. Läskigt.

Eftersom hotellet vare sig hade skylt, husnummer eller reception (den låg 30 meter bort i en restaurang) tog det en hel timme innan vi hittade dit trots att vi varit på rätt gata hela tiden, och klockan 23.30 var vi redo att äta middag. Då var alla restauranger stängda.
Vi hittade en länga kebabkiosker i slutet av den lilla staden. Vi gick in i en av dem. Den var liten, det rymdes bara tre plastbord med stolar förutom den höga disken. Där satt ett par kvinnor och två småtjejer och pratade med kebab-kvinnan som de tydligen kände.
Jesús och jag beställde hamburgare. Medan vi väntade kom den ena lilltjejen fram till oss, hon blev förtjust i Disa, och Disa som älskar andra barn blev lika förtjust hon. Lilltjejen pratade ömsom med Disa, ömsom med oss, och jag fattade ingenting när hon frågade mig saker.
Sedan kom ett lag in. Vilken idrott de ägnade sig åt har jag ingen aning om, men laget var stort, den lilla kebabkiosken fylldes så att den bågnade. Det var häpnadsväckande. Alla dessa idrottskillar runt oss och den babblande lilltjejen fick mig yr, jag lämnade hamburgaren när J var klar och så gick vi.
- Det kändes som att vara med i en Bröderna Marxfilm, konstaterade Jesús.

Nästa morgon förstod jag att vattnet var ganska långt från strandpromenaden. Och att stranden var stor!






Vi åt frukost på en uteservering och gick på upptäcksfärd.
Nazaré är en fiskeort med ungefär 15 000 invånare. Här är fisket levande, man kan se de inkommande fiskebåtarna på kvällen, äta fantastiska skaldjursgrytor och köpa torkad fisk av de äldre damerna vid stranden. Det gjorde vi, Jesús föräldrar brukade göra det på semestrarna i Fuengirola när de var unga, så vi köpte med fisk till dem.






Tidigare kom många till Nazaré för att se hur oxar drog in fiskebåtarna, och för att höra den speciella, gutturala sången när näten togs upp. Det försvann tyvärr när den nya hamnen byggdes.
Det är en ort med ganska mycket turism från Portugal och Spanien men få andra utlänningar.
Det finns en hel del souvenirbutiker längs strandgatan, och det säljs mycket broderat och stickat hantverk.




Men jämte med turismen pågår det vanliga livet.




Många gamla. De äldre männen träffas och pratar...




... de äldre kvinnorna, en del klädda i traditionella dräkter i vilka kvinnorna bär upp till sju kjolar, arbetar, säljer fisk och nötter eller som här, spelat ett slags bollspel med vännerna.




Vid både första, andra och tredje anblicken är det lätt att tänka, att här vill jag bli gammal. Inte i Sverige. Här.




I den nedre delen av staden finns ett gatunät så smalt att på något ställe, sägs det, kommer man inte igenom om man är för bred.
Tar man linbanan upp till stadsdelen Resto får man en hisnande utsikt.








Vi gick till torget och tog en förfriskningspaus. Det var varmt.




Här finns ett litet fint kapell från 600-talet, tillägnat jungfru Maria efter en mirakulös räddning av en riddare som höll på att stupa över klippkanten.




Väggkaklet är från 1600-1700-talen.




Det är gångavstånd till udden med fortet och fyren, men det var för varmt för en sådan promenad så vi tog bilen dit på kvällen istället.
Nazaré är känt för sina fantastiska surfvågor. Utanför fyren finns en djuphavsgrav som ger upphov till enorma vågor när vädret är på det humöret. Här satte Garret McNamara världsrekord genom att surfa på den största våg som någon har surfat på, vilket var en av anledningarna till att vi tänkte åka hit för några år sedan på en annan fantastisk Portugalresa. Jag ville se vågorna.



Men det blev inte av på grund av tidsbrist. Ska verkligen ta tag i det och lägga ut bilder från den resan. Maken till fin resa...
Det går en trappa ner för att komma närmare klipporna.
Först en stentrappa, sedan en ranglig, med höga, branta trappsteg.




Jag tog den rangliga trappan (som senare visade sig vara förbjuden att använda men det är inte första gången jag missar sådana varningsskyltar) och konstaterade att det var tur att havet var lugnt (även om jag önskat något annat) för det där är ett livsfarligt ställe, bara värt att gå ner om man har ett kamerastativ med sig för att fotograferamed.
- Disa kommer aldrig att få gå ner dit, hur gammal hon än är! sa jag till Jesús som väntat oroligt ovanför med lillan.




Det var så fint att vara i Nazaré. Jag önskar att vi hade kunnat stanna längre. Hade velat tillbringa en semestervecka där. Sova, gå till stranden, fotografera vågor (vilken kraft i havet!), äta fisk och skaldjur, titta på inkommande fiskebåtar... Jag åker gärna tillbaka.

 

ny gadget

ny gadget